Jag var ju uppe i Stockholm i helgen och det var faktiskt första gången sedan jag flyttade därifrån som jag kände att jag saknade det. Jag har funderat jättemycket på det hela, men jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde att jag kände så. Men allt var så välkänt. Alla ljud. All trängsel. Tunnelbanan. Det var som att något klickade till inom mig.

Jag känner till Stockholm. Vissa delar av stan kan jag till och med riktigt bra och den där känslan som infann sig när jag körde från söder och hem till lägenheten - det var som att jag var hemma. Jag fick en liten kick av att jag klarade av det. Att jag visste vart vi skulle. Jag känner inte att jag vill flytta tillbaka - det är inte det. Men det var någon slags hemkänsla som dök upp och det förvånade mig för jag har inte känt det tidigare.

Nu ikväll snurrar tankedrevet på högvarv igen. Fick ett mail förut som startade det hela. Jag trodde att jag kunde hantera det men ju mörkare det blir desto mer rastlös blir jag. Alla "tänk om" funderingar tar slut på mig. Väger olika alternativ fram och tillbaka men jag vet inte om jag kommer fram till något. Känns lite rörigt.

Samtidigt på något märkligt sätt så känner jag mig bättre. Jag orkar mer och jag märker hur min lägstanivå höjs hela tiden. Det enda jag inte blir klok på är sömnen. Nu när jag var i Stockholm så sov jag jättebra. Kände mig utvilad när jag vaknade och jag drömde i princip ingenting. Men i natt här hemma var det oroligt igen. Vaknar flera gånger och jag drömmer en massa. Förstår inte det. Borde ju vara tvärtom.

Jag vill må bra. Jag vill orka saker igen. Jag vill känna att jag är glad igen. Inte bara ibland utan den mesta tiden. Jag tror att det kommer att bli så - jag undrar bara när...

Jag inser mer och mer att jag är omgiven av kloka och omsorgsfulla människor. Helt ärligt så vet jag inte vart jag hade varit i livet om jag inte hade haft dessa vänner. 

Idag fick jag ett sms där en mening etsade sig fast i mitt inre och den har snurrat där om och om igen. Det stod "säg nej med hela kroppen". Först tänkte jag inte så mycket på det som hon hade skrivit men så efter ett tag så var det som att det sjönk in och landade ända in i hjärtat. 

Så sent som igår fick jag en förfrågan om jag kunde sjunga på ett ställe och med tanke på att jag är sjuk och att jag har lovat mig själv att säga nej till saker så sa jag nej - men varenda liten cell i mig skrek ja. Jag började förklara mig och ursäkta mig för att jag tackade nej och jag gick i försvar trots att hon inte anklagat mig, men jag fick så dåligt samvete. 

Att jag sa nej tog precis lika mycket energi som om jag hade sagt ja för jag sa inte nej med hela kroppen. Jag sa inte nej helt avslappnad utan det var bara min mun som sa nej. 

Så från och med nu kommer jag varje gång jag säger nej - säga det med hela kroppen. Inte känna några krav från omgivningen. Inte få dåligt samvete. Inte känna att jag är dålig eller svag. Jag kanske inte lyckas med det ända ifrån början. Men jag kommer att tänka på det varje gång - att säga nej med hela kroppen. 

Mer än på länge snurrar tankarna i mig. Försöker bena ut hur det ska vara och vad jag kan göra åt situationen men det känns som att jag inte blir så mycket klokare. Det är helt enkelt alldeles för mycket på en och samma gång.

Jag mår inte dåligt - jag mår bara inte så bra just nu. För mig är det stor skillnad. Ångesten är på rimlig och till och med ibland på obefintlig nivå. Depressionen likaså. Mitt kontrollbehov däremot gör sitt bästa för att leda ligan. Jag vill kunna styra i sådant som jag inte kan styra i och det skapar en konflikt i mig.

Och det är det som gör att jag inte mår så bra.

Fick veta en sak igår som startade igång hela mitt tankedrev. Varken kan eller vill berätta mer vad det handlar om just nu mer än att det kan förändra allt. Väldigt många "tänk-om" frågor rör sig i mig och allt snurrar.

Sovit oroligt med mycket mardrömmar och med en känsla att inte räcka till. Vet inte hur jag ska hantera det. Jag tänker på det hela tiden fast jag vet att det inte hjälper. Jag måste försöka lägga det åt sidan så fort tankarna kommer, men det är svårt.

Skulle behöva ventilera det här men har inte tid hos kuratorn förrän om en vecka. Fick i och för sig ur mig det mesta i ett mail till L igår kväll. Kan inte få så mycket svar på det som rör sig så det kanske räcker med att rensa hjärnan. Få ur mig alla frågor och funderingar.

Ser du mig? Jag menar - ser du mig? Mitt verkliga jag. Det riktiga. Som en spegelbild följer du allt jag gör. Varje rörelse följer samma mönster. Jag ser hur du tittar på mig - men jag tror inte att du ser mig. 

Mitt yttre känner du igen så väl. Den lilla leverfläcken på vänstra sidan av min överläpp. Ärret som sitter på samma sida, men precis på gränsen till läppen. Det där som jag fick på lågstadiet när jag åkte skidor. Ärret som sitter strax under vänsterögat. Ett resultat av en för närgående snöskyffel när jag var fyra-fem år. Mina gröna ögon som ibland skiftar mot brun nyans. De två små ljusa leverfläckarna på högra kinden. Du har sett de där gråa håren som börjar komma trots att jag försöker dölja dem genom färgning.

Du vet hur jag ser ut. Men jag är inte så säker på att du verkligen ser mig. Om du verkligen vill se. Vill du det? Vågar du det? Eller det kanske skrämmer dig...

Börjar känna att det drar och spänner i huvudet på mig. Omvärlden hänger inte riktigt med och det är som att jag har för lite sömn i kroppen. Men det borde jag inte känna. Har sovit helt ok och har känt att jag har orkat saker idag.

Men det är väl det som är det märkliga med den här sjukdomen. Man förstår inte allt.

Mycket märklig känsla i mig. På ett sätt känner jag mig lugn - har ingen direkt ångest. Men kroppen mår så konstigt och jag vet inte hur jag ska kunna beskriva eller förklara det.

Tänk dig att du har kört ett stenhårt träningspass. Pulsen är så hög och du känner nästan blodsmak i munnen. När du sätter dig ned och stannar upp känner du hur det drar så smått i dig - som att musklerna äntligen får slappna av. Det känns som att ditt inre skakar och hjärtat rör sig i takt med dess slag. Skakningarna får dig att känna dig orolig. Som att du är rastlös och inte kan komma till ro.

Så känns det. Sitter bara och väntar på att klockan ska gå så att jag kan få gå och lägga mig. Känner mig trött. Ledsen. Uttråkad. Eller inte uttråkad kanske - mer rastlös.

Det drar i kroppen på mig. Frustrerande. Har svårt att stava nu igen. Alltid när jag skriver så flyter det på och jag behöver inte tänka. Men nu ikväll skriver jag fel - om och om igen. Måste fundera på vissa ord vilka bokstäver som ska användas. Hur de låter.

Funderar på om jag ska gå och lägga mig istället för att sitta här. Ja, jag gör nog så. Godnatt.

Hade ett mycket bra samtal hos kuratorn idag. Känns som att jag har kommit en bit på vägen och det tyckte även hon. Skönt att någon annan också märker skillnaden.

Idag är jag trött. Känner mig liksom feberhängig. Småskakig och lite yr. Men ingen värk som skönt är.

Ska hem till en kompis ikväll och titta på let's dance men jag vet inte om jag verkligen orkar. Jag är så trött. Men det känns som att jag har lovat - som att jag borde.

På ett sätt mår jag bra idag. Jag känner ett lugn i mitt inre som jag inte känt på länge. Men jag är trött. Väldigt väldigt trött.

Samtidigt som jag skriver det känns det inte som att jag har rätt att känna så. Att jag inte borde klaga. Jag får sova utan att någon stör. Jag kan vila på dagen om jag vill. Men ändå är det min känsla. Och ingen kan säga att jag känner fel.

Ska lägga mig på soffan nu en timme innan jag ska iväg. Hoppas på att jag orkar ge mig iväg sedan.

Har en jobbig kväll. Det värker och drar i hela kroppen. Kan inte sitta still för länge för då är det som att det trycker i mig. Vet inte om det är någon reaktion på gårdagens läkarbesök - skulle nästan tro det. Har de senaste timmarna bara väntat på att klockan ska gå så att jag kan få gå och sova. Nu är klockan snart halv elva så nu är det inte för tidigt att gå och lägga sig. Hoppas på att vakna i morgon utan värk.

Var på vårdcentralen igår och fick träffa min nya läkare. Jag verkar ha tur och får träffa vettiga läkare - förutom den första som var ett riktigt stolpskott. Jag blev i alla fall fortsatt sjukskriven i ytterligare sex veckor och fick ett återbesök inbokat innan jag gick därifrån. Mycket skönt att slippa vänta på kallelse eller att jag ska behöva ringa och fixa med det.

I morgon blir det besök hos kuratorn igen. Har suttit med lite uppgifter jag fick av henne förra veckan och nu ska vi börja jobba på riktigt känns det som. Nu går vi in specifikt på ångesten och mina automatiska tankar. Innan är det som att vi bara har pratat och hon har lärt känna mig och mina problem.

Mitt inre går på högvarv mest hela tiden. Samtidigt är kroppen trött. Det krockar lite. Somnade strax efter tio igår och sov till tio idag. Vaknade några gånger - men orkade inte gå upp. Ikväll känns det likadant. Skulle kunna gå och lägga mig nu men det är för tidigt. Får nog starta en film eller nåt.

Anyone can achieve their fullest potential
Who we are might be predetermined
But the path we follow is always of our own choosing
We should never allow our fears or the expectations of others
To set the frontiers of our destiny

Your destiny can't be changed
But it can be challenged

Ingen har ju egentligen sagt att livet ska vara enkelt - så varför tycker man att det är orättvist när man inte mår bra? Det är som att man utgår ifrån att man alltid ska vara lycklig och att det ska gå smidigt - men vem har sagt det?

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att livet inte blir som man hade tänkt sig när man var ung. Inte för att jag kanske är så värst gammal, men jag har ju i alla fall passerat de trettio. Är mitt emellan ungdom och medelålder och lite visdom har jag nog med mig.

Det är så lätt att man tänker negativt om sig själv och att man nedvärderar sig själv och sitt värde, men "tankar är bara tankar". Bara för att man tänker en sak om sig själv - det betyder inte att det är sanning.

Lite likadant tänker jag om livet. När jobbiga saker händer betyder inte det att man automatiskt är en dålig människa. Ditt värde som människa ligger inte i vad som händer dig. Och längst inne i dig vet du att det är sant men jag tror att man behöver påminna sig om att livet är bara livet. 

Jag känner hur det pulserar inom mig. Tystnaden ekar i samma takt som hjärtslagens rytm. Det värker ända ner i armarna och spänningarna får mig att må illa. Får musklerna att krampa ihop.

Jag borde vara trött. Det kanske jag också är. Det svider i ögonen och jag känner hur orken försvinner. Men rädslan för att somna är så stark. Samtidigt är jag rädd att det ska bli som igår. Att jag ska ligga vaken hela natten. Att tankarna ska få fritt spelrum.

Jag skulle så gärna vilja skriva något uppmuntrande. Något genomtänkt och klokt. Men det blev visst inte så. Det finns inte någon plats i hjärnan för några eget bestämda tankar. Där finns bara oron inför läkarbesöket nästa vecka. Över hur det ska bli.

Jag försöker använda mig av knepen som jag fått av min kurator, men det är svårt att ändra på ett tankesätt man har använt i trettio år. Det är väldigt svårt.

Det är tur att jag har vänner som orkar bära mig när jag själv inte orkar gå. För just nu känner jag mig ganska orkeslös och ledsen.

Kunde ju inte sova i natt som bekant. Fixade och donade lite med layouten - blev rätt nöjd om jag får säga det själv. Numera kan man kommentera under fliken tagboard - gör gärna det.

Det är som att jag har ett enormt behov av att skriva. Att få ur mig allt som snurrar. I natt när jag inte kunde sova irrade tankarna omkring i sin egen bestämda takt. Jag kunde inte styra det. Följde hjälplöst med på resan.

Tänkte på allt och inget. Jobbet. Vänner. Killar. Livet. Allt i en enda rörig kombination. Kom inte till ro förrän vid sju i morse. Då somnade jag och sov ett par timmar innan jag vaknade av telefonen. Struntade i att svara men kunde inte somna om.

Vill bara att klockan ska gå så att jag kan få gå och sova igen. Lägger jag mig nu är jag rädd att jag sover halva kvällen och jag tror inte det är så smart.

Vill stänga ute allt. Blunda för allt. Vill inte att det ska komma fler bakslag. Vill att jag ska bli starkare för varje dag och inte att det ska gå några steg bakåt. Bara framåt. Bara förbättring. Gärna nu. Helst igår. Har inte så mycket tålamod kvar längre.