Kunde ju inte sova i natt som bekant. Fixade och donade lite med layouten - blev rätt nöjd om jag får säga det själv. Numera kan man kommentera under fliken tagboard - gör gärna det.

Det är som att jag har ett enormt behov av att skriva. Att få ur mig allt som snurrar. I natt när jag inte kunde sova irrade tankarna omkring i sin egen bestämda takt. Jag kunde inte styra det. Följde hjälplöst med på resan.

Tänkte på allt och inget. Jobbet. Vänner. Killar. Livet. Allt i en enda rörig kombination. Kom inte till ro förrän vid sju i morse. Då somnade jag och sov ett par timmar innan jag vaknade av telefonen. Struntade i att svara men kunde inte somna om.

Vill bara att klockan ska gå så att jag kan få gå och sova igen. Lägger jag mig nu är jag rädd att jag sover halva kvällen och jag tror inte det är så smart.

Vill stänga ute allt. Blunda för allt. Vill inte att det ska komma fler bakslag. Vill att jag ska bli starkare för varje dag och inte att det ska gå några steg bakåt. Bara framåt. Bara förbättring. Gärna nu. Helst igår. Har inte så mycket tålamod kvar längre.

Jag borde verkligen sova för länge sen - jag vet. Men jag kan inte. Ligger vaken och funderar. Gör en massa saker för att inte tänka så mycket. Känns försent att ta en tablett nu - men jag kanske borde göra det ändå...

trött och frusen

Då var det dags igen då - ännu en ny läkare. Min tredje på sju månader. Börjar bli lite segt faktiskt. Nu bad jag om en som inte ska försvinna och hon ringde mig idag. Visste inte ens om att jag hade en telefontid med henne - lika bra det för om jag hade vetat hade jag varit så sjukt orolig. Fick en tid hos henne halv fem på onsdag. Trodde att de slutade fyra - så jag gissar att hon jobbar över.

Det är verkligen inte rätt tid att byta läkare. Är redan uppstressad över att min sjukskrivning slutar nästa vecka. Märker hur jag faller tillbaka i gamla mönster. Trodde att jag hade kommit längre än så här. Tydligen inte.

Känner mig frusen och lite ledsen idag. Vet inte riktigt varför. Mitt synfel gör sig påmint och allt jag läser är suddigt. Är som att varken ögon eller hjärna orkar anpassa sig. Mina glasögon ligger hemma på bordet. Tänkte inte på att de skulle behövas ikväll.

Vill förändra. Göra nytt. Ändra layouten på bloggen. Ser att titeln inte har det typsnitt som jag har valt. Vill ändra om allt. Kanske ska göra det...

vet inte riktigt

Jag vet inte längre hur ärlig jag ska vara här i bloggen. Jag vet inte längre för vems skull jag skriver. Om det är för min egen skull eller om det är för er som läser. Det är egentligen ett ganska märkligt beteende det här - att skriva en dagbok i offentlighet. En del av er som läser känner mig väldigt väl och vi umgås även i vardagen. En del av er känner mig genom det jag skriver, men ni har ingen aning om hur jag är i verkliga livet.

Ibland känns det som att jag är alldeles för utlämnande i det jag skriver. Jag beskriver väldigt ärligt och naket om hur mina tankar går - hur mina känslor snurrar runt. Jag sätter ord på hur jag känner och jag vet att en del av er som läser känner igen sig i mina ord.

Men det känns som att jag har kommit till ett vägskäl. På samma gång som det känns som att allt har förändrats så är det som att livet går på tomgång. Jag känner mig lugnare och tryggare i mig själv på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Jag tycker om mig själv betydligt mer än vad jag någonsin har gjort. Men min sjukdom gör att livet får sådana märkliga vändningar. Känslorna kanar omkring och skapar oreda i mig.

Jag tror att jag är starkare än vad jag egentligen är. Att jag orkar mer än vad jag gör. All denna obalans får mig att tumla omkring och behovet att få ur mig mina tankar är större än någonsin.

vem?

Till vem skulle jag gå om inte till Dig?

Du är den som tröstar när tårarna aldrig verkar ta slut.

Du är den som får mitt oroliga hjärta att lugna ner sig.

Du är den som är nära mig när jag känner mig ensam.

När ingen annan lyssnar - då hör Du.

När inget annat lindrar - då är Du där.

När ingen annan ser - då ser Du.

Så Gud - till vem skulle jag gå om inte till Dig...

trött

Tröttheten är bedövande. Den ligger som ett tungt täcke och tynger ned allt jag gör. Låg på soffan i närmare fyra timmar förut och orkade inte ens hålla ögonen öppna. Somnade inte - orkade bara inte göra något.

Vill inte prata med någon. När det ringde förut svarade jag bara för att jag visste att de skulle fortsätta ringa senare om jag lät bli. Visste att jag inte skulle komma undan. Var lika bra att få det undanstökat. Samtidigt som jag tänkte det fick jag dåligt samvete. Att jag inte ska dra mig undan och undvika människor.

Får overklighetskänslor när jag rör på huvudet. Det knakar i nacken och det värker ända ner i ryggen. Trycket som är i huvudet får alla ljud att eka. Känns som att jag har lock för öronen och det vägrar släppa.

Tänker att det är orimligt att börja jobba nu i februari. Samtidigt går jag i så fall tillbaka en dag i veckan och det borde jag ju orka. Två veckor och sedan är det sportlov - borde ju funka.

Men idag har jag trott något annat. Det är inte normalt att bli så här utslagen efter att ha varit ute bland människor dagen innan. Det är inte normalt att gå med ständig huvudvärk och lock för öronen. Det är inte normalt att inte kunna varva ner och sitta tillbakalutad i soffan. Det är inte normalt att känna panik när för många människor pratar på en och samma gång.

Men känslan att jag borde orka är så stark. Vet inte hur jag ska hantera just det...

väntar

Det är väldigt väldigt rörigt just nu. Hjärnan är så fylld av tankar och funderingar att det inte går att sortera dem. Spänningarna sitter i hela kroppen och ångesten ökar för varje minut som går. Inväntar den stora explosionen där rädslan tar över hela min varelse.

För den kommer - frågan är bara hur stor skada den kommer att göra...

stressad

Skulle vilja skriva något klokt. Några lugnande eller uppmuntrande ord. Men jag får inte ur mig något. Det känns bara snurrigt. Alla tankar bara yr omkring i mig.

Är überstressad över jobbet. Över hur jag mår. Över hur allt är. Jag faller tillbaka i gamla mönster och det stör mig! Trodde inte det skulle bli så. Men jag trodde visst fel.

bit för bit

Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag hamna i den här situationen?

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som jag har ställt mig de två frågorna. Jag har inte förstått någonting och jag har tyckt att det har varit så orättvist. Varför kan inte jag få vara lycklig? Varför ska jag ha ångest? Varför fick just jag en depression och varför blev jag utbränd som i sin tur ledde till en sjukskrivning?

Idag ler jag åt alla mina varför. För nu har jag kommit en bit på väg. Nu ser jag hur bit efter bit i livets pussel faller på plats. Nu är det inte längre bara en massa osammanhängade små bitar - nu ser jag hur en bild framträder.

Det ligger fortfarande många bitar kvar som inte har hittat sin rätta plats. Än ser jag inte hela bilden. Men det jag ser - det är så vackert!

Jag ber för dig

Jag borde nog sova. Kroppen känns tung och nacken håller uppe mitt lilla huvud som av någon anledning vill falla ned mest hela tiden. Men innan jag somnar vill jag be en bön.

En bön för alla er som inte har någon som lyssnar på er ikväll. För dig som inte har någon som säger till dig hur fantastisk du är. För dig som har det så svårt att orka med alla tankar och all ångest. Just dig ber jag för just nu.

Jag ber för dig som sitter där med kniven i handen och är redo att skära dig. Jag ber att du ska få kraften att stå emot.

Jag ber för dig som sitter och väljer om du ska äta maten eller om du ska fortsätta att svälta dig själv. Jag ber att du ska kunna se hur vacker du är.

Jag vill be för alla er som är rädda för att leva. Som känner sig osäkra över vad som ska hända. Jag ber att ni ska få känna lugn och frid över framtiden.

Jag ber för dig som är så långt ner i din depression att det bara är svart runt om dig. Jag ber att du snart ska få en enda liten strimma av ljus som kan hjälpa dig upp igen.

Jag ber för dig som känner att du snart går under av alla krav och att du måste prestera för att duga. Just dig ber jag för.

Ni har alla en egen liten plats i mitt hjärta ikväll så nu ber jag i Jesu namn - Amen!

kanske inte så stark ändå...

Jag känner att jag mår bättre och att jag orkar mer. Jag tycker att det går åt rätt håll. Men samtidigt undrar jag om jag lurar mig själv. Jag kanske inte alls orkar så mycket som jag tror.

Var borta hos pappa och tvättade min bil mitt på dagen. Efter det kände jag mig helt slut. Orkade inte prata. Ville inte äta. Ville bara försvinna.

Och nu ligger jag här på soffan under två filtar. Känner mig frusen ända in i märgen. Spänner hela kroppen och huvudvärken har inte släppt på flera dagar. Känner mig skakig och jag skriver fel hela tiden - kan inte riktigt tänka klart.

Funderar på varför jag mår så här nu. Det har ju känts rätt ok ett tag. Det enda jag kan komma på är att jag har slutat vila mitt på dagen. Tänker att jag sover ju ändå så länge (går oftast upp vid elva) så det känns som onödigt att lägga sig några timmar senare. Men det kan ju inte bara vara därför.

Vet att jag är inställd på att börja jobba igen första februari. Tänker att jag mår tillräckligt bra och att jag inte kan med att vara hemma längre. Har ju ändå gått tre månader snart. Men jag är rädd att jag inte ska orka. Att det är för tidigt. Men när vet man när det är dags då? Hur stark ska man vara?

Blir galen på alla frågor som finns inom mig...

fördelar med att vara singel

1. Man kan kolla på precis vilket tv-program man vill.
2. Man kan lägga en mindre förmögenhet på dyra skönhetsprodukter utan att man behöver försvara det utlägget för någon (fast det kanske inte är så smart ekonomiskt sett...)
3. På vintern behöver man inte ansa benen för det är ändå ingen som tittar på dem.
4. Man har hela täcket för sig själv.
5. Man kan göra härliga spontanbesök utan att behöva fråga någon annan om det går bra.
6. Man kan flirta med precis vem man vill.
7. Det går alldeles utmärkt att leka med andras ungar och lämna tillbaka dem när de blir för jobbiga och luktar illa.
8. Man kan inreda sitt hem precis som man vill.
9. Det är ingen som klagar om man har blommiga eller rosa sängkläder.
10. Du kan även ha rosa tärningar i bilen bara för att det är gulligt.

Det är ändå rätt härligt att vara singel...

automatiskt lycklig eller olycklig bara för att...

Jag har funderat en del på det här med förhållande de senaste dagarna. Eller som singel och över trettio så har jag väl ärligt sagt funderat en hel del på det. Och det som har slagit mig är att så många tror att man automatiskt är olycklig bara för att man är singel. Märkligt resonemang tycker jag. Då skulle man lika gärna tro att man automatiskt är lycklig bara för att man lever i ett förhållande eller är gift. Och man behöver inte gå särskilt långt utanför sin egen dörr för att se att det inte stämmer.

För ett par år sedan satt en god vän till mig i mitt kök och grät för att förhållandet med hennes dåvarande kille var dåligt. Hon sa ”jag orkar inte börja om med någon annan”. Jag förstår hur hon menar men samtidigt som hon säger det så dissar hon totalt singellivet. Vad är det som säger att hon inte skulle vara lyckligare som singel? Många gånger ser man människor som går från ett förhållande och hinner knappt avsluta det innan man har gått in i ett nytt. Är rädslan så stor över att vara singel att man inte ens hinner stanna upp ett tag och bara leva?

Ibland känns det som att livet går ut på att leva tillsammans med någon och när det händer så går man i mål. Då är det som att man slappnar av och man säger att man har sitt på det torra. Men vi som inte lever tillsammans med någon – då springer vi ju i ett enda långt maratonlopp som aldrig tar slut. Man springer och man letar och man ska hela tiden vara tillänglig så att man kan komma i mål.

Jag har även hört uttrycket ”min andra hälft”. Gullig tanke, men det har alltid varit något som har stört mig med det. Min. Andra. Hälft. Tänk på det för ett ögonblick…

Det innebär att man inte är hel om man inte lever tillsammans med någon. Man är trasig och livet blir inte fulländat om man inte träffar just den speciella personen. Den tanken rimmar för mig lika illa som att allt blir bra bara jag går ner i vikt. Eller att jag kommer att vara mycket lugnare bara jag får det där jobbet (så har jag tänkt). Jag kan köpa att man kan komplettera varandra och att man på så vis fungerar bra ihop – men att inte vara hel bara för att man är ensam, jag gillar inte alls det resonemanget.

Jag tror inte att man kan sätta sin tillit till någon annan för att bli hel. För vad händer om den personen försvinner? Nu menar jag inte att man inte ska ta hjälp om man inte mår bra – det är inte det som det här handlar om. Jag har flera personer i min närhet som jag inte skulle vilja vara utan och jag vet helt ärligt inte hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade dem som mina vänner. Det jag menar är att jag inte kan tro att saker och ting blir bra bara jag träffar någon. Att allt som är jobbigt bara försvinner på en enda sekund.

Helheten måste finnas inom dig själv – inte i någon annan.

Det är heller ingen självklarhet att man är ensam bara för att man är singel. Jag har en familj – men den ser inte ut som kärnfamiljen gör. Min familj består av mina föräldrar, mina syskon och deras respektive. Jag har syskonbarn som jag slösar min kärlek på. Jag har mina tjejvänner som står upp för mig i livets alla lägen. Och tro mig – de har fått stå ut med mycket när det gäller mig. Och sedan har jag två nära killkompisar. De är min familj. De tillhör dem som jag kan lita på och som jag vet älskar mig för den jag är.

En av dem sa nu när jag hade en dålig period att ”jag gillar dig för den du är – du har det bara lite jobbigt just nu”. Och den tanken har fått mig att tänka till både en och två gånger och den har också gett mig ett lugn. Jag kan vara trygg i att de tycker om mig – inte det jag gör – utan den jag är.

Och jag lever hellre som singel och är lycklig än lever i ett förhållande och är olycklig.

vinter