Det började sakta, alldeles stilla. En efter en föll de, tårarna. Innan jag kunde se dem hörde jag hur de landade på fönstret och ritade ett ändlöst vackert mönster.
Jag öppnade dörren och hamnade på första parkett. Gud hade startat sin föreställning. Jag visste att allt var förändrat och att det inte fanns något alternativ. Steget var taget och det enda jag kunde göra var att lita på att det bar.
Jag lyfte upp blicken, kände hur allt yrde och fuktade ned mitt osminkade ansikte. Himlen hade öppnat sig och regnet öste ned.
Jag älskade känslan. Som om Gud grät alla mina instängda tårar. Jag kunde bara stå där och känna mig omsluten...
Jag öppnade dörren och hamnade på första parkett. Gud hade startat sin föreställning. Jag visste att allt var förändrat och att det inte fanns något alternativ. Steget var taget och det enda jag kunde göra var att lita på att det bar.
Jag lyfte upp blicken, kände hur allt yrde och fuktade ned mitt osminkade ansikte. Himlen hade öppnat sig och regnet öste ned.
Jag älskade känslan. Som om Gud grät alla mina instängda tårar. Jag kunde bara stå där och känna mig omsluten...
3 kommentarer:
Känner verkligen igen mig i de du säger! Jag tror Gud ville gråta sina tårar med dig! :)
Kramar <3 // Miccan
Du skriver så vackert. Är glad att jag hittade dig!
Kram från Ulle
Tack snälla ni! Det värmer mitt hjärta att ni tycker om det jag skriver. kramar tillbaka
Skicka en kommentar