Hon blundade och tog ett djupt andetag. Långt borta hörde hon sorlet men för en sekund var det bara hon själv som existerade. Inget annat. Bara hon.
Hon andades ut, öppnade ögonen och tog på sig det bländande leendet än en gång. Hon var stjärnan, den som alla väntat på. Ridån gick upp och det strålade om henne när hon tog emot publikens jubel. Allt ljus var på henne och när hon såg sig omkring kunde hon bara ana konturerna av dem som hyllade henne.
Ljudlöst sa hon sitt 'tack' samtidigt som ridån föll för sista gången. Hon satte sig ned på estraden och hörde hur publiken lämnade salen. Sorlet dog ut och ersattes av tystnad. Hon mindes hur hon en gång hade älskat just denna tystnad. Precis efter föreställningen - tystnaden som hjälpte henne att smälta det som hade varit.
Nu hade allt blivit vardag. Nyhetens behag var borta. Känslan av lycka var borta. Upplevelsen av att ha varit med om något nytt var borta.
Någonstans längs vägen hade det kommit krypandes. Den molande oron. Det kröp i kroppen på henne, pressade hjärtat högre och högre upp. Till slut kändes det som att hjärtat satt i munnen på henne. Det slog hårdare, som i ett desperat försök att ha kvar sin plats.
Hon reste sig upp, försökte tänka på annat samtidigt som hon gick sin väg emot logen. Av med kostymen. Bort med sminket och ut genom dörren till den vanliga världen.
Hon drar jackan närmare och kurar ihop sig i ett försök att skydda sig från regnet som faller. En snabb promenad och hon försvinner snart bort. Ingen ser henne. Ingen förstår att det är hon. Hon är bara en i mängden i landet ingenstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar