Hosianna

Det är någonting med den här sången som berör. Som rör mitt innersta. Det som mitt hjärta längtar efter.

Jag ser generationer resa sig och ta sin plats med gränslös tro...

Tänk om vi kunde hitta dit. Att allt Guds folk - oavsett ålder - får fungera i det som Gud vill.

Det är vad jag drömmer om!

Jag ser en ärans konung
mäktigt stiga ner från skyn
ner till vår jord, ner till vår jord
Jag ser Hans nåd och kärlek
skölja över all vår synd
vi sjunger ut, vi sjunger ut

Hosianna
Hosianna
Den högste, hosianna

Jag ser generationer
resa sig och ta sin plats
med gränslös tro, med gränslös tro
Jag ser hur allt förnyas
när vi faller ner på knä
och ropar ut och ropar ut

Hosianna
Hosianna
Den högste, hosianna

Ta mitt hjärta gör det rent
lär mig se allt det ingen annan ser
lär mig älskar så som du har älskat
Låt mitt hjärta va som ditt
allt är för ditt rike och inte mitt
tills jag går från denna jord till evighet

Ditt ord är mina fötters lykta

Det här att saker och ting faller på plats i rätt tid. Det är faktiskt helt fantastiskt.

Mitt liv är som ett kugghjul just nu. För varje dag som går så klickar det i mer och mer och jag känner verkligen hur Gud finns med. I varje stund är Han med.

Jag blev påmind häromdagen om bibelordet "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig". Den där lyktan lyser lite grand och jag har känt det som att jag har gått i ovisshet. Men jag har gått med en känsla av att Gud har hela bilden.

Den senaste veckan börjar jag se målet. Inte slutmålet av mitt liv - mer som ett delmål. Jag ser mer och mer vad det är jag ska göra nu när mitt vik på jobbet tar slut i sommar. Jag önskar att jag kunde berätta mer, men just nu kan jag inte göra det.

Men jag mår bra.

Och jag känner hur Gud är nära.

En hjärna i kaos

Det är fascinerande egentligen. Det här hur ens hjärna fungerar.

Hur den klarar av så mycket.

Så det kanske inte är så konstigt att det känns som att det blir lite för mycket ibland?

Mycket tankar, funderingar, känslor, intryck och förhoppningar blandas med rädslor inför framtiden och vad som finns i nuet.

Och trots att jag den senaste tiden känt mig rätt så låg - så finns ändå en grundtrygghet. Den att Gud bär.

Att allt inte är förgäves. Att det finns en mening med det som sker. Med den process som jag befinner mig i.

Tårarna är fortfarande lika nära. Tröttheten känns fortfarande allt som oftast helt bedövande.

Men Gud är ändå nära.

Jag känner mig ändå lugn.

Därför känns det som att jag är på rätt väg.

Idag gråter jag

Jag har alltid haft svårt att gråta och jag har aldrig vetat varför. Men den senaste månaden har de legat nära. Det är som att alla gömda och glömda tårar vill komma ut.

Idag gråter jag tårar för min vän som dog. Min vän som för ett par veckor sedan förlorade kampen mot sin cancer. Idag var det begravning. En begravning jag inte hade möjlighet att gå på. 

Men jag saknar henne. Trots att vi av olika anledningar inte hade så mycket kontakt den sista tiden. 

Hon fanns i mitt liv under en period då jag behövde vänner på ett speciellt sätt. Då fanns hon där. 

Och det kanske är därför jag saknar henne. För att det är på något vis så förknippat med den tiden. 

Jag vet inte. 

Jag vet bara att jag gråter. 

Det kan ske

Idag blev jag varse om ett vackert ord. Ett ord man använder väldigt ofta, men jag har aldrig sett på just det ordet på det här viset.

Det var på jobbets morgonmöte som vår diakoniassistent gjorde oss uppmärksamma på detta. Hon läste en krönika av Tomas Sjödin - en fantastisk författare, föreläsare, krönikör och pastor, där han avslutade med detta:

"Släpp inte hoppet. Det återstår ännu ett kanske. Det kan ske."

Har du tänkt på just ordet kanske - detta ord som rymmer en osäkerhet och tvekan, också rymmer hopp och förtröstan?

Att det finns en möjlighet till både förändring och försoning.

Att det någonstans finns en lösning.

För det kan ske.

Masken är tillbaka

Om du bara visste vad som rör sig i mig. Hur ångesten river runt som en orkan. Vill ta all min ork och stjäla mitt liv.

Hur det känns som att hjärtat rusar helt okontrollerat. Skapar en huvudvärk som jag vet beror på trycket.

Jag kan inte titta på en film utan att göra något annat samtidigt. Pilla på mobilen eller sticka på en tröja. Jag kan inte bara sitta stilla. Det rör sig för mycket i mig.

Om man inte vet om det så ser man det inte. Jag är en mästare på att dölja hur jag egentligen mår.

Min vän i kväll både vet och ser. Men hon sade inget om det. Hon lät det bara vara - precis som jag vill. Jag orkar inte förklara, försvara, älta. Jag har tillräckligt att hålla uppe ändå.

Så jag målar på mig masken och gör mig redo för att i morgon möta en ny dag. En dag som jag vet kommer att innehålla lika mycket oro och ångest.

Jag har i alla fall ringt vårdcentralen. Tog mod till mig igår. Fick en tid den 15 februari. Jag har fyra tabletter kvar av min morgonmedicin. Jag ska ta en varje morgon. Vem som helst kan räkna ut att det inte går ihop. Jag kommer helt enkelt att fortsätta att laborera med dem.

Det innebär också att jag inte kommer att må så bra de närmsta månaderna. Känns ju sådär...

Lite insikt kanske

Det har varit lite deppigt här på bloggen ett tag. Det är det i mitt liv också. Bloggen speglar mitt liv.

Igår slog det mig att det kan bero på att jag laborerar en del med medicinen. Jag måste ringa till läkaren för att få nytt recept. Jag har behövt det ända sedan före jul. Men det känns jobbigt och jag drar mig för det.

Istället tar jag min medicin kanske var tredje dag. Allt för att den ska räcka längre.

Så det kanske inte är så konstigt att jag inte mår så bra.

Ensamhet

Att vara ensam och att vara själv är två helt olika saker.

Du kan vara själv - men inte känna dig ensam.

Du kan befinna dig mitt ibland människor - men du är ensam.

Att vara ensam hör ihop med känslan tänker jag. Hur man upplever tillvaron.

Jag lever i ett ensamhushåll som det så vacker heter. Jag lever inte tillsammans med någon - det är bara jag här.

Jag har alltid levt så. Det har inte varit något aktivt val, det har bara blivit så.

Jag har aldrig träffat någon. Visst har jag dejtat, men inget som blivit något allvarligt av.

Den senaste tiden har jag känt att det är helt ok. Att mitt liv är bra. Att mitt livs lycka inte hänger på om jag träffar någon att leva med. Istället har jag känt att om jag träffar någon så är det bara bonus i mitt liv.

Men av någon anledning så känns det inte så idag.

I kväll är jag inte själv. Jag känner mig ensam.

sömnlös

Klockan är 02:15 - gissa vem som fortfarande är vaken...

Det är fjärde natten i rad som jag inte kan somna. Känns inte helt kul att klockan ringer 07 i morgon.

Det märkliga är att jag är jättetrött på dagen. Vid sju är jag helt slut och skulle lätt kunna somna. Men när klockan är 21 är jag pigg igen. Typ fram till nu är jag pigg.

Eller pigg är väl egentligen fel att säga. Kan bara inte somna.

Känns ledsamt.

Vila i ro

Vissa personer tar Gud hem tidigt. Idag blev det en till. Vila i frid och ro!

Jag kan inte förstå att det har hänt
Att hon är borta
Det gick ju så fort
Så vansinnigt fort
För ett år sedan kom cancern
Operation och strålning
Allt såg bra ut
Allt var borta
Några månader senare kommer bakslaget
Återfall
Spridning
Väldigt dålig prognos
En månad senare är hon borta
Finns inte mer
Hon visste att hon skulle dö
Hon var lugn i det
Men ändå
Det känns så fel
Och jag kan inte förstå att det har hänt

Lite ljusare och varmare

En lång varm dusch, lite mat och nytvättade kläder kan ibland göra underverk mot ångesten...

Ensamhetens tomma hav

det blir bra

någon gång

men inte nu

själen måste gå sönder lite till först

fast du trodde att det vänt nu

att de mörka stunderna mer eller mindre försvunnit

och det har de ju

de kommer mer och mer sällan

men det förminskar inte känslan när de väl kommer

då slår de till med full kraft

som en tsunami kommer den

oväntad

kraftfull

och själen står där

helt oförberedd

naken och svag

slås omkull med en omänsklig kraft

när den dragit sig tillbaka finns bara spillror kvar

skadad

sårad

trasig

ensam

allt runt omkring är borta

dött

själen står där ensam kvar

över

ingen finns där

du känner dig misslyckad

tänker att du inte klarar av någonting

alla andra kan ju

alla andra lyckas ju

alla andra går där

leende

lyckliga

det är bara du som ligger kvar

i det mörka

tomma

ensamma

If not for your grace

När jag för några år sedan blev sjuk så hade jag väldigt svårt för Gud. Jag tyckte att Han var fånig och frånvarande. Att Han helt struntade i mig - för om Han verkligen brydde sig om mig, då hade jag inte blivit sjuk.

Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.

Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.

Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.

Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.

Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.

Ibland fastnar orden.

Samtidigt som hjärtat sjunker.