Tillit?

Som så många gånger förr vill jag skriva något här. För det känns som att jag har en massa ord i mig som vill ut.

Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".

För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".

Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.

Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.

Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.

När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.

För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.

Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.

Jag tror att det är det man kallar för tillit.

Happy birthday to me!

Jag är tillbaka...

Det är dags nu

Det händer så otroligt mycket i mitt liv.

I mig.

Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.

Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.

Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.

Under så många år har jag gömt mig.

För andra, men också för mig själv.

Jag har alltid varit en som vågat ta plats.

Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.

Jag har stått på stora scener och sjungit.

Men så under några år försvann jag.

Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.

Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.

Men så hände något.

Gud hände.

Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.

När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.

Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.

Nu är jag redo att ta plats igen.

Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.

För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.

Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.

Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.

Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.

Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.

Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...

Blessings

Vi ber om välsignelse och om frid.
Att vår familj ska få ha det bra och att vi ska känna oss trygga när vi sover.
Vi ber om helande och om framgång.
Vi ber att du med din mäktiga hand ska ta en del av vår smärta.
Och under tiden som vi ber så hör du varje talat behov.
Men du älskar oss så mycket att du ger oss mer än vad vi ber om.

För tänk om det är så att det är genom regnet som vi ser din välsignelse.
Tänk om ditt helande når oss genom våra tårar.
Tänk om det är genom de tusentals sömnlösa nätterna som vi förstår att du är nära.
Tänk om det är just motgångarna vi möter i livet som är dina dolda välsignelser.

Vi ber om vishet och att vi ska höra din röst.
Vi ropar i förtvivlan när vi inte kan känna att du är nära.
Vi tvivlar på din godhet och på din kärlek.
Och det är som att varje löfte som vi ser i ditt ord inte räcker.
Och under tiden som vi ber så hör du varje vädjan.
Och önskar att vi vågade tro,

När vänner sviker oss och när mörkret verkar vinna
så påminner smärtan oss om att det här inte är vårt hem.

Tänk om mina största besvikelser och det här livets smärta
är det som väcker en törst som den här världen inte kan tillfredställa.

Don't let go

God is always on your side

He surely will provide

He'll keep you as His child

With a love so strong that He died

So don't ever let go of that first love

Don't ever let go of that heart of worship

That keeps you close to Jesus Christ

Don't you ever let go

Vägskäl

Man brukar säga att livet är som en resa. Inte alltför sällan avbildar man livet som en väg.

Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.

Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.

När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.

Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.

Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.

Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.

Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.

Så ser inte jag det.

Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.

Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.

Men Gud vet och det räcker.

Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.

Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

Lykta.

Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.

Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.

Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.

Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.

Märkligt.

Men ändå rätt fantastiskt.

Rädslan finns där...

Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.

Går på toa.

Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.

Somnar om.

Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.

Jag. Måste. Gå. Upp.

In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.

Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?

Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.

Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.

Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.

För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.

Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.

Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.

Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.

Och med den här känslan kommer skammen. Igen.

Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.

Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.

Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.

Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.

Jag borde inte klaga.

Jag borde inte må så här.

Ändå gör jag det.

Och jag är livrädd...

Vad kommer det sig?

"Om du blir sjukskriven igen så kommer du inte komma tillbaka." 

Ingen fara. Jag känner igen varningssignalerna och lyssnar på mig själv. 

Jag är ärlig mot mig själv nu. 

Jag säger nej. 

Jag funderar igenom saker innan jag ger ett besked. 

Jag tar mig sovmorgon när jag kan. 

Jag stänger av mobilen ibland. 

Är hemma mycket. 

Använder mig av avslappningen som jag fick då. 

Då. När jag var sjukskriven. 

Jag har ju dessutom slutat jobba som lärare. Det som höll på att äta upp mig. 

Nu gör jag något helt annat. 

Plus att jag flyttat. Nu har jag ett hem. Där jag trivs och känner att jag kan koppla av. 

Min oas. 

Om jag nu gör allt detta. Vad kommer det sig då att jag satt 25 minuter i min bil på parkeringen till coop innan jag orkade ta mig ur den och in i affären?

Vad kommer det sig då att jag är trött oavsett hur mycket jag sover?

Vad kommer det sig då att musklerna börjar protestera?

Vad kommer det sig då att jag en fredagskväll ligger i min soffa klockan åtta och funderar på att gå och lägga mig?

Vad kommer det sig då att jag inte har någon ork till att plocka i ordning här hemma?

Vad kommer det sig då att det känns som att jag kommer få hjärtklappning om jag tar ett djupt andetag?

Vad kommer det sig?

Min underbara vän...
"Vill bara säga att du är en helt fantastisk, underbar vän!! Du gör mig till en bättre människa och du är så stark, så modig, så enastående!! Du är en förebild!!! Tusen kramar"

Jag...
"TACK!! Du anar inte vad detta betyder för mig. Är helt ofattbart att du tycker så om mig. Tack!! Det värmer verkligen. Är så störd över att min depression fortfarande kan ta över. Men tack! Dina ord bär mig just nu och de lyfter mig."

Min underbara vän...
"Jag menar det verkligen!! Om alla hade en vän som du skulle världen annorlunda ut!!"

Min sjunkande dipp vände efter att ha haft den här konversationen med min underbara syster. Inte min biologiska - för det har jag ingen, men hon är min närmaste. Min syster. Tack för att du finns! Du bär mig!

...

Den där känslan när man inte riktigt orkar längre... vad gör man då?

För varje dag som går

Klicka på bilden för att lyssna på sången i Spotify

När tystnaden är total
När förvirringens klor tar tag
När hjärtat gråter och stannar ett slag
När allting är upp och ner
När jag ingen ljusning ser
Då är Du nära och för mig ber

När livet har sin gång
När själen stelnat utav sorg
När frågorna aldrig tar slut
När jag inte förstår vad som sker
När jag bara enkla ord kan be
Då är Du nära och mitt liv Du ser

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

När nåden har sköljt mig ren
När friden sakta sänkt sig ned
När livet börjar om igen
Och när tiden har läkt alla sår
Och när hjärtat börjar slå
Då är Du nära och jag min framtid ger till Dig

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

På tal om drömmar...

"Jag har alltid drömt om att driva en gårdsbutik på landet och nu är jag här. Jag är i min dröm."

"Jag har alltid drömt om att resa runt jorden, så jag tog alla mina sparpengar och gjorde det. Jag är i min dröm."

Jag vet inte hur många gånger jag har läst artiklar eller reportage om människor som har storslagna drömmar och som har kommit till ett vägskäl i livet. Ett vägskäl där man antingen blir kvar i det man är eller så följer man sin dröm.

Varje gång jag har läst om sådana människor så börjar jag fundera - vad har jag för dröm? Vad vill jag uppnå i livet?

Och det är som att det inte spelar någon roll hur länge jag tänker - jag kommer aldrig på något. Jag har ingen dröm. Det är som att jag är helt nöjd med det jag lever i. Jag har ett jobb som jag trivs med, vänner som jag älskar, jag lever i ett land som gör mig trygg. Jag strävar inte efter något mer.

Men så i fredags slog det mig. Jag har faktiskt en dröm. Jag har alltid velat åka till USA och besöka en svart kyrka. Få delta i deras gudstjänst och få komma till gospelns vagga. Det har jag alltid drömt om.

Nu finns möjligheten. En möjlighet att dela den här drömmen med en riktigt god vän. Plus några till som jag inte känner än. I april åker jag till Chicago. Till gospelns vagga. Det känns helt fantastiskt!

Balansgång

I takt med att jag mår bättre - desto mindre blir mitt behov av att skriva här. Det är som att det är lättare att hantera livet utan att behöva sätta ord på saker och ting när jag mår bra.

Därav min tystnad. För att jag mår ganska så bra.

Jag flyttade ju för en månad sedan som ni kanske vet. Den märkliga känslan av att ha kommit hem är ibland alldeles överväldigande. Jag känner ett lugn som jag inte känt på länge. Jag känner mig mer hemma här än vad jag någonsin känt. Jag har kommit mer i ordning än vad jag någonsin gjorde i min förra lägenhet.

Men min sjukdom ligger och lurar i bakgrunden. De senaste dagarna har jag velat ha kontakt på mina villkor. Jag blir störd när telefonen ringer och jag undviker att svara. Jag vill inte prata med någon. Vill vara i fred.

Jag tappar lite lusten till att göra saker. Som att ett grått dovt filter läggs på allt. Igår sov jag nästan hela dagen. Inte bara för att jag var lite sjuk tror jag. Jag orkade bara inte göra något.

Jag tappar hungern. Mår mest illa. Har svårt att få i mig mat. Äter för att jag måste och först när det har gått så långt att jag mår illa av hungern.

Det stör mig när det tippar över så här. För jag har ju egentligen ingenting att klaga på. Jag har det bra. Inget särskilt som har hänt. Min familj är friska. Jag trivs med mitt jobb och mitt hem. Jag har vänner som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka.

Jag känner igen de tidiga symtomen. Och trots att jag varit sjuk i flera år så vet jag inte hur jag ska hantera det...

Kluven

Jag har i flera dagar känt att jag vill skriva något. Men det är som att jag inte kan samla ihop mina tankar till ett inlägg.

Tankarna spretar åt alla håll. Som tentakler som sträcker sig utåt. Vill vidare. Söker efter något, men famlar i blindo. Vet inte vad den stöter på. Vad det är som den söker efter.

Det känns märkligt.

Men jag mår bra. Känslorna bara kommer över mig ibland. Känslan av lugn. Ro. Frid. Lycka.

Jo, det är sant. Jag känner mig lycklig. Lättad. Hemma.

Ibland kommer dock rädslan. Att bubblan ska spricka. Att jag snart ska störta. Det har ju hänt förut så varför skulle det inte hända nu?

Men när den där känslan vill ta över - då vänder jag mig om. Fokuserar på något annat och vet att jag har rätt att vara lycklig.

Det är min tur nu...

Äntligen hemma

På min dörrmatta står det två ord - äntligen hemma. Precis så känner jag. Jag är äntligen hemma. Trots att jag inte har några möbler här mer än köksbord och stolar. Jag sover på en madrass på golvet. Alla mina kläder är i väskor som ligger på golvet.

Men ändå känns det som att jag har kommit hem.

Jag har i ett par veckor känt av min kvällsångest igen. Jag har inte kunnat komma till ro och jag har inte riktigt vetat varför. Jag vet bara att det har stört mig.

Men i kväll är första natten som jag sover i mitt nya hem och jag har ingen ångest. Jag känner mig bara helt lugn.

Jag är äntligen hemma!