Min eftermiddag i bilder...

There's no place like home...

Om jag kunde kliva åt sidan för ett ögonblick

Gud...

Jag skulle så gärna vilja kliva ur mig själv för ett ögonblick. Att ta ett steg åt sidan och se på mig själv utifrån. Jag skulle så gärna vilja ta hand om den där lilla människan som finns i mig. Den som längtar efter kärlek. Efter bekräftelse. Efter att få bli ompysslad.

Jag skulle sätta mig ned med benen i kors - sträcka ut min hand emot den där lilla människan och låta henne sitta i mitt knä. Jag skulle vira en filt runt hennes frusna darrande kropp och så skulle jag hålla om henne. Vagga henne fram och tillbaka och viska i hennes öra "var inte rädd, du är inte ensam".

Jag skulle nynna de sånger som hon älskar att höra. Och jag skulle tala om för henne hur vacker hon är. Hur fantastisk hon är i allt vad hon är. Att hon är en ögonsten som är värd det allra bästa som finns.

Jag skulle torka hennes tårar med ärmarna på min gamla slitna gråa tröja. Den luktar trygghet och kärlek.

Jag skulle tala om för henne att det är okej att hon vilar. Att hon inte måste prestera en massa saker för att bli älskad. Att det räcker att hon bara är den som hon är skapad till att vara.

Jag skulle stanna där tills tårarna har tagit slut. Jag skulle stanna tills ångestens sista skakning försvinner ifrån henne. Sedan skulle jag stanna en stund till. För att verkligen försäkra mig om att hon förstår att hon kan vara lugn. Att de ord jag har viskat till henne har gått in - ända in i hjärtat.

Det är vad jag skulle göra om jag fick kliva åt sidan ifrån mig själv för ett ögonblick. Men jag kan inte göra det. Gud - kan Du göra det istället?

Rädd...

Försöker varje stund att intala mig att det inte är så farligt ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen. Jag drar mig undan människor men är inte i tystnad och vila. Antingen sitter jag vid datorn. Eller så sitter jag framför min tv. Eller både ock samtidigt. Allt för att inte hamna i tystnaden.

För det är då jag märker hur jag verkligen mår. Det är då jag märker hur det slår lock för örat och det börjar tjuta. Det är då jag märker hur jag skakar. Det är då jag märker hur hjärtat rusar. Det är då jag märker hur hela min kropp spänner sig - redo för flykt. Det är då jag märker hur nacken knakar.

Jag bokar in något varje dag för jag får panik av att inte veta vad jag ska göra. Samtidigt känner jag mig stressad över det jag har att göra. Något paradoxalt - jag vet.

Känner mig tjatig. Upprepar samma sak om och om och om igen. Men det här är min blogg, min ventil för att få ur mig hur jag mår och hur jag känner.

Önskar bara att det kunde vända snart...

Det känns så...

Jag vet inte hur mycket längre till jag orkar. Kastas dagligen mellan hopp och förtvivlan. Mellan tilltro och meningslöshet. Mellan ork och trötthet. Det finns ingen stabilitet kvar.

Märker hur förmåga efter förmåga försämras. Får leta efter ord när jag ska förklara något. Måste tänka efter när jag skriver så att jag stavar rätt. Det har jag aldrig behövt göra förut. Det gör mig rädd.

Telefonsamtal skapar panik. Kroppen reagerar som på hot och jag känner mig bara sämre och sämre.

Jag tror inte att jag alltid kommer att må så här - men hoppet minskar mer och mer. Tron på en förändring för mig minskar för varje dag. Jag vill inte förlora hoppet - men jag märker att det minskar.

Jag tror att det alltid kommer att vara så här. Inget kommer att förändras. Så känns det.

Jag vill inte alltid ha det så här. Men det känns så...

Sjuk

det börjar sjunka in nu

för varje andetag

längre och längre in

närmare och närmare hjärtat

jag inbillar mig inte

jag hittar inte på

det är så här det är

jag vill det inte

men vad har jag för val?

ju mer jag slåss

ju mer jag vägrar acceptera

desto värre blir det

jag borde bara vila

andas i samma takt som Gud

sluta tänka att jag måste prestera

först nu förstår jag

jag är sjuk

Var?

Det jag behöver mest just nu är vila - att bara vara i tystnaden. Men jag klarar inte av den. Jag får panik när jag vet att jag måste stänga av alla ljud, släcka alla lampor. Ångesten kryper sig sakta men säkert på. Paniken gnager i mitt inre och rädslan äter upp min själ.

Alla ljud förstärks. Hör varje sekund som går. Det börjar susa och världen snurrar. Får mig att bli yr och illamående.

Det enda jag vill just nu är att hitta en plats där jag kan vara i tystnaden utan att känna panik. Att min kropp och själ kan få vila så att jag blir hel igen. Vet bara inte var jag kan känna det.

Det enda jag känner just nu är tröttheten som har tagit över...

Är du beredd?

Du kom tillbaka - det trodde jag inte. Någonstans längst inne i mig hoppades jag fortfarande, men jag blev ändå förvånad när du sa "hej, jag har tänkt på dig ofta, hur har du det?"

Det var inte meningen att mina krav på mig själv skulle få dig att försvinna. Få dig att tro att du inte var tillräckligt bra. Du tyckte att jag var för bra för dig. Jag tänkte aldrig den tanken. I mina ögon var du den bäste.

Du är den ende jag grät över när du drog. Ingen annan - bara du. Jag var aldrig arg på dig, jag var bara ledsen. Besviken över att vi aldrig gav det chansen. Nu förstår jag att min strävan efter att alltid visa ett starkt, stabilt yttre fick dig att försvinna. Det var inte meningen. Kan du förlåta mig för det?

Jag mådde så bra när jag var med dig. Du fick mig att känna mig trygg och avslappnad.

Så hur blir det nu?

Kanske

Vaken - men inte orolig.

Utan ångest - trots allt som snurrar i huvudet.

Känner mig lugnare än på länge. Tryggare. Vet att min oro inte kan förändra något som ska komma. Det som ska hända kommer att hända ändå. Jag kan bara luta mig tillbaka i Guds famn och veta att Han bär. Att Han leder.

Han har redan tagit min oro, min ångest och i detta nu känner jag mig för första gången på flera dagar lugn. Fridfull.

Kanske tårarna för några timmar sedan släppte ut lite av det som hållit mig fången de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt. Vet bara att det just nu känns ganska ok.

Och det tycker jag känns väldigt skönt...

Trasig & rädd

Rädslan från igår finns kvar. Ångesten i natt drev mig ur mitt sovrum och jag tog min tillflykt till soffan. Där i den tryggheten och med hjälp av tabletter kunde jag till slut somna.

Nu idag ligger tröttheten som ett tungt täcke över mig. En fika på förmiddagen med en god vän tog slut på mina krafter. Jag vill inte att det ska vara så. Att bara sitta med en kopp kaffe och prata - det borde väl inte vara så jobbigt... eller?

Rädslan över vad som ska hända håller mig fången. Kyler ner mitt inre. Får hela min rygg att spänna sig och när smärtan ilar igenom mina muskler sköljer illamåendet över mig.

Får panik över att inte vara på jobbet - samtidigt vill jag inte vara där. Men då har jag i alla fall något att göra. Nu är jag bara hemma och väntar. Tankarna får fritt spelrum och mina desperata försök att få ordning och struktur på mitt inre faller sönder.

Jag ställs inför situationer och sammanhang som jag i vanliga fall klarar av utan problem - men nu går jag sönder. Min själ splittras i tusen bitar och jag försöker med alla krafter jag har att samla ihop bitarna. Men jag hittar inte alla bitar och jag känner mig trasig.

Trasig och rädd...

Orkar inte...

Just nu har jag en sådan ***** ångest. Det bara drar och river i kroppen på mig. Vill bara försvinna ifrån allt.

Minnen kommer tillbaka och river upp oavslutade känslor. Skapar ännu mer oreda i mitt inre. Visste inte att det gick.

Ångesten kyler ner min själ - tar död på mitt liv. Tror att det kan vara så här det känns när man ska gråta. Det var så länge sedan så jag minns inte hur det ska kännas.

Sorgen kommer med sitt mörka täcke och slänger det över mig. Färgar min omgivning i svartvita nyanser. Jag känner mig så sjukt ledsen.

*** vad jag hatar det här.

Jag vill inte längre.

Jag orkar inte längre.

Jag orkar inte...

Rädd

I morgon ska jag jobba. Börjar vid elva och håller på fram till halv sju ungefär. Sedan har jag sju lediga dagar innan jag ska till min läkare. Två dagar senare jobbar jag några timmar på eftermiddagen. Men sen då? Vad händer då? Blir jag sjukskriven eller måste jag jobba?

Tanken kommer allt oftare - tänk om hon inte vill sjukskriva mig? Vad gör jag då? Nu när jag börjar inse hur allvarligt läget är - måste jag övertala henne till att sjukskriva mig eller kommer hon förstå?

Är livrädd för att inte blir trodd. Samtidigt tänker jag att jag överdriver. Att det inte är så farligt egentligen. Men eftersom jag nu har pratat med mina chefer så är stenen i rullning och det gör mig skräckslagen...

Vet inte vad som väntar, vad som kommer. Vill veta. Vill ha kontroll. Det har jag inte nu.

Jag är rädd...

Ledsen

Idag är jag bara ledsen - sorgsen. Verkligheten kommer ikapp mig mer och mer. Nu vet mina chefer om hur jag mår och hur det ser ut framöver för mig. Kanske det är därför jag känner mig så ledsen. Nu finns det ingen återvändo...

Vidrig dag

Idag har det varit en s k i t j o b b i g dag. Rent ut sagt - helt vidrig. Jag vet att jag kört till jobbet, men jag minns inte att jag har passerat en del korsningar. Vägarbetet som sträcker sig över närmare fem kilometer - jag minns inte att jag körde där.

Spänningarna i nacke och axlar är värre än någonsin. Tålamodet har legat på minus hela dagen. Har varit kort och tvär. Det värker i hela kroppen och huvudet spränger. Jag minns inte när jag spelade så mycket fel som jag gjort idag. Det kopplade inte. Hjärnan var redan överbelastad.

Orkade inte ta in det som mina kollegor pratade med mig om. Försökte lyssna och förstå - men efteråt minns jag inte vad vi pratade om.

Pratade idag med två av mina chefer. Berättade hur jag mår och att jag förmodligen blir sjukskriven efter nästa vecka. Nu är det bara den tredje kvar - får ta det i morgon. Lika bra att få det gjort.

Vet inte vad jag gör om inte min läkare vill sjukskriva mig. Då dör jag. Så känns det idag...

Tack Gud

Tack Gud för att Du har skapat Din värld så vacker!

Vad är jag rädd för?

Vad är det jag är så rädd för egentligen? Människors reaktioner? Men tror jag verkligen att de kommer att se ner på mig bara för att jag mår så här? Vore det inte enklare om jag helt enkelt bara bestämde mig för att vara ärlig.

Jag har berättat för några enstaka om hur jag mår - på riktigt, och jag har inte mött något annat än förståelse. Ren och skär omsorg och önskan om att jag ska ta hand om mig och vara rädd om mig. En jag pratade med idag kramade om mig och grät en skvätt när jag berättade.

Så vad är det jag är så förtvivlat rädd för?