Konsten att göra ingenting alls

Jag tycker om att strosa omkring i staden där jag bor. Gå in i lite affärer och lite svagt säga hej till de som jobbar där. Titta på alla fina saker och drömma mig bort för en stund. Ta på mig solglasögonen och gå ner till torget. Se på alla människor som går runt i torghandeln. Höra hur säljarna ropar ut det billiga priset på sina varor.

Jag tycker om att sitta på ett café med en kopp kaffe. Titta på människor och höra hur de pratar. Hur de lever. Sedan ta upp en bok och börja läsa.

Varför gör jag inte det oftare?

Du är luften som jag andas

Idag - för första gången på länge kände jag av Guds närvaro. Jag kände ett lugn och jag kände hur Hans Ande sänkte sig över mig. Det kan låta flummigt - jag vet, men så var det i alla fall.

Jag satt i bilen och lyssnade på den skiva som jag alltid lyssnar på. Jag har några sånger som jag älskar, men idag fick jag upp ögonen för en annan. Det var som att Gud öppnade mina öron och jag hörde texten för första gången. På riktigt.

Skillnaden var också att jag trodde på det. Jag trodde att det var sant. Jag kände att det var sant. Att det även innefattade mig.

Det är de här stunderna som gör att livet är värt att leva. Det är de här stunderna som jag måste pränta in i mitt inre så att jag kan ha rätt fokus när jag sjunker ned i depressionen. För jag tror att jag kommer att göra det igen. Jag måste bara ha rätt perspektiv på tillvaron då.



Your presence is all I need
It's all I want, all I seek
Without it, without it there's no meaning
Your presence is the air I breathe
The song I sing, the love I need
Without it, without it I'm not living

I will exalt You, Lord, I will exalt You, Lord
There is no one like You God
I will exalt You, Lord, I will exalt You, Lord
No other name be lifted high

There will be no one like You
And no one beside You
You alone are worthy of all praise

Tack

Sömntabletten som finns i min kropp hindrar mig ifrån att få ihop tankarna på ett bra sätt. Därför väntar jag tills i morgon med ett inlägg. Ligger i sängen just nu och tittar på den underbara filmen Lejonkungen. Helt fantastisk symbolik i den och jag känner hur Gud talar till mig igenom en tecknad film. Men det skriver jag om i morgon.

Jag mår för övrigt betydligt bättre idag och jag är så otroligt tacksam över att jag har fantastiska vänner som älskar mig. Trots att jag mår dåligt. Jag har underbara vänner här som har kommenterat hos mig. Vänner som jag aldrig har träffat. TACK för att ni finns, läser och ger av er kärlek till mig. Det värmer och det hjälper mig åt rätt håll. TACK igen!

Guds kärlek kräver ingenting

Du behöver inte göra något. Det räcker att du är i Guds närhet. Du kan släppa allt och lämna det till Honom. För Han håller dig i Sin hand och öser av Sin kärlek över dig. Kom ihåg det.

Idag

Idag existerar jag inte. Idag lever jag.

Det betyder att det går åt rätt håll. Tack!

Jag vill vara stark, men den här kampen är förlorad...

Jag beundrar dem som trots motgångar och smärta kan vara positiva och ge till andra. Det är jag långt ifrån. Min stora kraftansträngning just nu består i att orka andas och överleva en dag till. Vet inte om det beror på att det snart är semester och att jag fäller ned garden, eller om mitt liv helt enkelt är så risigt som det känns.

Jag vet bara att min själ håller på att dö och att mina kraftansträngningar känns meningslösa. Jag uppbådar all kraft och all ork jag har till att slåss emot de lögner som håller på att ta över mitt liv. Mina känslor och mitt tänkande. Det går sådär...

Jag får ingen ro. Ångesten kryper i mig och skapar en oro som jag vill fly ifrån, men det går inte. För jag kan inte fly ifrån mig själv. Istället ökar jag min sömnmedicin. Till ingen nytta. Ligger fortfarande här vaken. Lite dimmig, men med alldeles för mycket ångest för att kunna komma till ro.

Den här kampen - den har jag förlorat för länge sen.

Livet

Idag när jag satt i bilen började jag fundera på livet.

Vad är det som gör att man lever egentligen? Finns det verkligen någon högre tanke med mitt liv? Eller är vi utlämnade åt några korta år, för att sedan åter hamna i den ickeexistens som var innan vi föddes?

Varför väljer man att fortsätta leva när det är tufft? Varför inte bara avsluta allt och försvinna bort?

Av någon anledning så finns det någonting i oss som säger att vi ska leva. Att vi inte ska avsluta det i förtid. Varför är det så? Är det våra föräldrar som har lärt oss detta eller finns det något, eller någon annan?

Det finns en fras i en sång som jag fullkomligt älskar. Du som ville mitt liv - alltid finns du här.

Så det finns alltså någon som ville mitt liv. Som vill att jag ska leva. Att jag ska få känna glädje. Lycka. Omsorg och omtanke. Någon som vet att det inte alltid kommer att vara enkelt, men som alltid kommer att finnas hos mig. Som inte lämnar mig. Som inte skrattar åt mig när jag gör fel.

Utan fortsätter att älska mig. Mer och mer för varje stund.

...

A little longer

Kaos bor granne med Gud

Kaos = tillstånd av total förvirring och oreda.
Synonymer = oordning, oreda, virrvarr.

Att leva i detta kaos - det leder ingenstans. Det är bara kaos. Ett tillstånd av oförståelse. Av förvirring. Av oförstånd.

Jag förstår inte någonting.

Det är alldeles för mycket oklara besked för att jag ska känna att jag klarar av det. Jag ställs inför vägskäl där jag är tvingad att ge ett besked.

Nu har jag gjort det. Men jag vet inte om jag har gjort rätt. Men jag kunde inte vänta längre. Så därför var jag tvungen till det.

I morgon eftermiddag vet jag förhoppningsvis lite mer. Men jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara av det fram tills dess...

Det har vänt lite

Ett beslut har börjat landa i mig. Ett beslut jag inte trodde att jag skulle ta. Och jag trodde definitivt inte att jag skulle känna mig så lugn över det.

Dagen har varit kaos. Allt som kan gå fel och allt som kan ställa till det för en - det har det gjort. Om ett tag kommer jag nog kunna garva åt det för det är så galet alltihop. Varken orkar eller kan skriva om det nu. Ville bara säga att jag är lugnare nu...

Jag. Orkar. Inte. Längre

Även om jag har haft det tufft de sista veckorna så har jag ändå känt av Guds närvaro. Jag har ändå känt av hoppet. Tacksamheten över livet.

Men nu orkar jag inte ens vara positiv. Inte bara mattan rycktes undan för mig - hela golvet rasade samman och jag faller ned som ett trasigt, gammalt korthus. Längre ned i det bottenlösa. Ångesten och oron klöser sönder min själ med sina vidriga klor. Tar död på mig i ett rasande tempo.

Det är som vanligt den här tiden på året. Ser inte ens fram emot sommaren och semestern. Ser bara det svarta...

Vad är viktigt?

Igår fick jag frågan om det är viktigt för mig att det finns någon som har skapat allting. Det är det inte.

Det som är viktigt för mig är att det finns en mening med mitt liv. Att det finns någon som är större än mig som har en tanke med mig, mitt liv och min tillvaro. Denna någon är för mig Gud. Den som har skapat allt. Den som har gjort skillnad mellan det levande och det döda.

Det är heller inte viktigt för mig att tro på ett liv efter döden. Den tron är bara en konsekvens av att jag tror på att mitt liv nu har en mening.

Om inte mitt liv just nu skulle ha en mening - då skulle det vara helt onödigt, meningslöst. Då kunde jag lika gärna dö och sluta kämpa med allt det som hör just livet till.

Men nu är det ju så att jag tror att mitt liv har en mening. Att Gud har en sådan villkorslös kärlek till mig så att Han sätter mig i ett sammanhang som är större än mig själv. Ett sammanhang där jag aldrig helt kommer att förstå min roll.

Min tro - den ger mig en trygghet. En visshet om det som jag inte kan se. Jag kan inte se min mening med livet. Jag kan heller inte se livet efter döden.

Men jag tror på det och den tron ger mig mening med livet.

Det är det som är viktigt för mig.

Jag är sanningen

För många, många år sedan hade jag en dröm. Jag brukar inte minnas mina drömmar, men jag vet att redan när jag vaknade - så visste jag att den här drömmen inte var någon vanlig. Den var ifrån Gud. Det är jag lika övertygad om idag. 

När jag hade tagit studenten gick jag på en bibelskola och i drömmen så var jag tillbaka där på en återträff. Det hade gått några år sedan vi hade slutat, så det var roligt att träffa alla igen för att höra vad som hade hänt sedan sist.

Vi var några som satt runt ett litet bord och fikade och så var det en av tjejerna som började berätta om sin tro - hur den hade förändrats. Hon hade plockat bort det av tron som hon inte tyckte om och hon hade tagit lite annat ifrån andra religioner som hon tyckte var bra. På så sätt hade hon skapat sig sin egna privata tro. 

"Men så fungerar det ju inte med Gud", vet jag att jag sade. Hon försvarade sig med att allt inte hade känts bra, men nu när hon hade valt som hon själv ville, gjorde det just det - det kändes bra. 

Med ett lugn i mig och med en enorm visshet, vände jag mig till henne och sade "Det handlar inte om vad som känns bra - det handlar om att det är sanningen". 

När jag hade sagt det, då vaknade jag och drömmen var så verklig. Den var så tydlig. Tron på Jesus handlar inte om känslor - det handlar om att Han är sanningen. 

Jag är vägen, sanningen och livet. 
Ingen kommer till Fadern utom genom mig... 

/Jesus

Vart går gränsen?

Funderar på om jag någonsin kommer att lära mig vart mina gränser går. Har haft en period då jag inte har orkat någonting (bokstavligt talat) här hemma. När jag inte är på jobbet, vilket i och för sig är rätt mycket, så har jag varit ute och tränat eller så har jag suttit i soffan. Har inte orkat diska eller plocka undan i sovrummet på jag vet inte hur länge.

Men så idag orkade jag. Lade disken i blöt och medan jag gjorde det, plockade jag undan och röjde. Det enda som är kvar nu är att bädda rent i sängen.

Men det orkar jag inte nu. Istället sitter jag i soffan och känner mig helt skakig i kroppen. Hjärtat slår lite snabbare än vad jag vill och hela mitt inre darrar. Klockan är bara halv sju, men jag vill gå och sova redan nu. Finns nog ingen chans i världen att jag orkar sitta uppe särskilt länge i kväll.

Det gör till och med ont i hjärtat. Eller det är väl inte hjärtat i sig - är mer musklerna. Jag känner igen symtomen och hur jag känner mig och mår. Jag kanske borde ha tagit det lite mer lugnt idag. Eller i alla fall tagit det mer i etapper.

Någon gång lär jag mig nog. Tills dess så säger jag tack Gud för Din kärlek!