Jag börjar bli så van vid att må dåligt vid det här laget att jag knappt blir förvånad när ångesten dyker upp. Oftast finns det en tydlig orsak, men ibland finns den bara där. Den molande oron, känslan att hjärtat ska slå sig igenom bröstet, rastlösheten.
Det enda som verkar hjälpa är att skriva. Jag tömmer mitt inre på ord och därigenom även mina känslor. Det underlättar en aning.
Äntligen börjar jag bli som vanligt igen. Har suttit flera timmar på balkongen med en kopp te och med en god bok. Kände lite att jag har en hel del böcker som jag inte ens har tittat på sedan jag köpte dem så jag tog helt enkelt tag i det.
Jag har Mia Törnbloms alla böcker och jag vet att jag borde läsa dem med tanke på min låga självkänsla, men det har bara inte blivit av. Har börjat på självkänsla nu ett par gånger, men det är som att det inte har varit rätt tid.
På förra årets bokrea tror jag att det var - då köpte jag hennes bok så dumt. Och igår fick jag ett sms av L där han skrev att han aldrig gråtit så mycket som när han läste den. Enligt mig har han lätt för att gråta - det har inte jag. Men jag blev ändå på något sätt lockad att läsa den.
Så jag tog den från bokhyllan, satte mig på balkongen och så började jag att läsa. Sida upp och sida ner. Jag fastnade på bara några sekunder. Och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Till slut blev det för kallt och jag behövde dessutom laga mat, men jag kan inte släppa den ur tankarna.
Jag har aldrig varit fast i droger - inte ens testat, men det var ett par meningar som fastnade. Hon skriver om Calle - hennes dåvarande pojkvän som ville att hon skulle sluta med drogerna tillsammans med honom.
Calle är nog den som mest av alla vill att jag ska ta tag i mitt liv, särskilt nu när han ska ta tag i sitt. Han har alltid, nästan oavsett hur jävligt och struligt allt varit, trott så mycket mer om mig. Mycket, mycket mer än vad jag själv numera tror och tycker om mig själv. Han tror fortfarande, på fullaste allvar, att jag är speciell på något sätt, med en särskild uppgift.
Så skriver hon. Jag kan känna igen mig i det hon beskriver. Jag har också en Calle i mitt liv - inte någon pojkvän, men en som tror på mig och som alltid har sett bortom mina problem. Som har sett vem jag är och vad jag kan åstadkomma.
Den personens ord och tro på min kapacitet har varit ovärderliga. I perioder då jag inte har trott på mig själv - då har han trott åt mig. Han har varit mina kryckor under ett par år, i perioder har han nog även skjutit på rullstolen jag suttit däckad i.
Nu börjar jag stå på egna ben. Min tro på mig själv börjar komma tillbaka och sakta, men säkert tar jag mig framåt. Helt på egen hand. Jag har stöd, men jag är starkare och jag börjar tro - på riktigt - att det finns ett högre syfte med mitt liv. Jag är inte en slump. Jag är ett Guds verk - Hans avbild - Hans ögonsten.
Jag lever inte för att bara existera - jag lever för att jag ska leva. Det finns en tanke med mig och mitt liv. Och först nu börjar jag känna mig redo för vad det kommer att innebära.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig - men det kan bli bra ändå.
Den meningen hade jag som underrubrik till den här bloggen tidigare och nu i veckan har jag funderat på det där igen.
När jag var liten hade jag en tanke om hur mitt liv skulle se ut när jag blev stor. Jag hade drömmar - ganska stora sådana och jag hade en ganska klar bild av hur jag hoppades att det skulle vara.
Men allteftersom åren har gått så har jag sett att det inte har blivit så som jag trodde. Faktiskt så har ingenting slagit in. Alla mina drömmar har försvunnit ut i den stora vida rymden och jag minns knappt vad det var jag hoppades på.
Istället blev livet så här. Blev det sämre? Det vet jag inte, för jag har ju inget att jämföra det med. Jag kan bara leva det liv jag har och det liv jag lever.
Jag hade inte varit den jag är idag utan det som jag har gått igenom. Det har gett mig erfarenheter och idag värdesätter jag helt andra saker mot för bara några år sedan. Det blev inte som jag trodde - men det blev ganska bra ändå.
Nyvaken och hungrig - det är mer än jag kan säga om gårdagen. Verkar onekligen som att jag mår bättre vilket jag inte är helt beviken över. Har nog ändå tänkt att hålla mig i karantän tills i morgon - har för mig att man brukar prata om 48 timmar. Skriver mer sen...
När klockan börjar närma sig halv två på dagen - det är då som solen börjar leta sig in genom mina fyra fönster. Och är det vindstilla så kan man redan nu sitta på balkongen och känna solen värma så smått. Idag blåste det dock lite för mycket och jag stannade kvar i soffan istället. Kände mig frusen ända in i själen och det var helt ljuvligt att ligga där i solens strålar och få lite värme.
Och när jag låg där så lät jag tankarna vandra vidare ett litet slag och jag kom att tänka på vikten av att vila för att växa. Ibland är det så att ens liv inte ser så mycket ut för världen. Det mesta känns rörigt och oroligt och man har svårt att se att man kan betyda något för någon annan människa.
Men ibland finns det vackra - det betydelsefulla alldeles under ytan. Ta en fjäril till exempel. Den ligger där i sin kokong och förbereds för livet. Den ligger där i väntan på att få visa sin fulla potential. Och den ligger där tills den är redo. Den släpps varken ut för tidigt eller för sent utan den släpps ut i precis rätt tid.
Och så tror jag att Gud gör med oss. Han låter oss vila i Hans famn och i rätt tid - då ser även vi själva hur vackra vi är.
Oj vad mycket bra han sa! Jag gillar verkligen att lyssna på honom - Tomas Sjödin alltså. Han pratade mycket om att vila... Det behövde jag höra. Och det kommer att komma inlägg inspirerade av det han sa. Måste bara låta det komma tillrätta först bara.
Har en ganska bra dag idag. Varit inne i stan och tagit en kaffe med V, handlade lite mat, hem och plockade i ordning och diskade. Tänkte ta eftermiddagskaffet på balkongen men det blåste lite för mycket idag så jag vände efter bara ett par minuter.
Ikväll ska jag på föreläsning i missionskyrkan. Tomas Sjödin ska prata utifrån titeln "att låta själen gå i morgonrock och tofflor". Lät riktigt skönt tycker jag.
Har fortfarande mycket tankar som snurrar och det kommer resultera i ett annat inlägg lite senare. Måste tänka hyfsat färdigt först.
Vet inte om jag håller på att bli sjuk. Eller sjuk-sjuk som ett par vänner till mig säger. Har världens huvudvärk och ät jättetrött. Jag brukar i och för sig inte alltid vara så pigg men det känns som en annan sorts trötthet. Får väl ta en ipren innan jag går och sover och se om det går över tills i morgon.
Har funderat en del på det kaos som jag upplevde förra veckan. Jag tycker inte att jag borde ha reagerat som jag gjorde, men å andra sidan är det ju inte alltid som man reagerar logiskt. Men om man bortser från logiken - eller frånvaron av den - så förstår jag inte hur det kunde bli som det blev.
Jag längtar efter trygghet, efter stabilitet. Jag vill känna att jag äntligen kan landa någonstans. Och nu när det verkar som att en del saker i alla fall faller på plats - då känner jag mig inte lugn. Istället blir det totalt kaos. Känslor och hela mitt inre vänds upp och ner.
Eller nu kanske det känns rätt bra. Nu när jag har fått lite distans till det hela. Men min första reaktion var ren och skär ångest. Och jag förstår inte. Men det kanske inte är meningen...
Känner mig betydligt mindre ångestfull idag. Eller i alla fall tills nu. Nu börjar oron krypa i mig och jag har ingen aning om varför. Igår såg jag en orsak till det hela - men inte idag. Surt...
Har i alla fall haft årets premiärkaffe-på-balkongen idag. Det smakade mycket mycket gott. Lite kallt - men det var det värt!
Jag vilar pannan mot de knäppta händerna. Tar ett djupt andetag och känner hur hjärtslagen pulserar ända upp i nacken på mig. Jag hör hur blodet susar fram i en jämn regelbunden takt. Ögonen svider av trötthet men ändå kan jag inte slappna av.
Jag trodde att jag var redo. Att jag kunde reglerna. Jag trodde att det var jag som hade satt upp spelplanen. Jag kunde inte ha mer fel. Ett steg för nära verkligheten och jag föll. Utan förvarning. Och det tog aldrig stopp. Jag föll djupare och djupare.
Och det gjorde så ont. Så vansinnigt ont när jag landade. Är det värt det? Nej. Inget är värt den här smärtan. Den här ångesten som har härjat i mig - det var inte värt det. Du visste det och du försökte tala om det för mig. Men jag ville inte lyssna. Jag försvarade mig och hävdade att det var nödvändigt. Att det var dags nu.
Men du visade inga pekpinnar. Det kom inget "vad var det jag sa..." Istället sa du att du aldrig gillade mitt beslut men att du gillar mig. Det är skillnad på det. Och det var det jag behövde höra.
Jag har tagit nya beslut nu. Jag hoppas att jag har lärt mig av mitt misstag. För det luktar fortfarande bränt efter den livsfarliga leken.
Det är inte alltid det hjälper att vara genomtänkt. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig eller trott. Det är inte alltid ångesten håller sig borta bara för att man tror att man har tagit ett klokt beslut.
Jag borde ha vetat bättre. Jag borde inte ha lekt med elden. För gör man det - då bränner man sig. Och det gjorde jag. Så nu sitter jag här med ångest. Men jag kan inte skylla på någon. Ingen tvingade mig. Jag får skylla mig själv.
Jag vet inte om det bara är jag som känner så här, men jag vill gärna se en mening med saker och ting som händer. Jag vill förstå varför jag går igenom vissa saker och jag vill se att jag kan lära mig något av det för annars känns det meningslöst.
Och när jag är mitt uppe i en period när jag mår dåligt - då ser jag inget annat än det mörka. Jag ser ingen lösning utan det känns som att jag alltid kommer att må så här. Jag har ifrågasatt själva livet och jag vet inte hur många ångestnätter jag har gått igenom där jag viskat till Gud "varför..."
Men så efter ett tag så märker jag att det ändå har lättat. Jag har blivit lite starkare och jag har kommit en bit på vägen. Det är vidrigt jobbigt när man är mitt uppe i det - något annat säger jag inte, men någonstans längst inne i hjärtat tror jag ändå att Gud är med. Och jag tror inte att jag skulle ha kommit så här långt om Han inte hade varit med.
There will be mountains that I will have to climb
And there will be battles that I will have to fight
But victory or defeat it's up to me to deside
But how can I expect to win if I never try
I just can't give up now
I've come to far from where I started from
Nobody told me the road would be easy
And I don't believe He brought me this far to leave me
Never said there wouldn't be trials
Never said I would not fall
Never said that everything would go the way I wanted it to go
But when my back is against the wall
And I feel like all hope is gone
I just lift my head up to the sky
And say help me to be strong
I know You didn't bring me
Out here to leave me lonely
Even when I can't see clearly
I know that You are with me
Jag vet inte vad det är för fel på mig. Det var inte länge sedan jag gjorde om layouten på den här bloggen, men ändå så sitter jag och letar efter nya skins och mallar. Jag vet inte varför den här längtan eller vad man ska kalla det, är så stark. Det är som att jag inte är nöjd med det jag har. Att jag hela tiden kan nå något som är bättre.
Ibland undrar jag om jag alltid kommer att söka vidare. Sträva efter något annat - efter något mer. Något som är annorlunda.
Jag undrar om jag någon gång kommer känna att jag är tillfreds. Känna att jag har landat och kommit hem.
