Kommentarer

Jag är fullt medveten om att man inte kan kommentera just nu. Jag jobbar på det. Vet bara inte hur man gör...

You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

Jesus You are my cornerstone
You are my friend when I'm alone
You're the convictor when I'm wrong
Jesus You are yeah
You're the peace within my storm
You are the shelter from all harm
I love it when You hold me in Your arms
Everything I need You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

When I was sick
You are my healer
Open up your moth and say
Thank You Jesus

When I didn't had a place to stay
You are my shelter
Thank You Jesus

When I found my self in trouble
You are my laywer
Thank You Jesus

When my money ran out
You are my provider
Thank You Jesus

Jesus

Vad är det för speciellt med det namnet egentligen? Ett namn som vilket annat, bestående av fem helt vanliga bokstäver. Men i kombination blir det något mäktigt.

Jesus

Varför är det så svårt att säga det namnet? Jag har ju inga problem med att säga Gud. Gud - hur enkelt som helst. Men Jesus - det tar liksom emot. Det är svårare på något vis. Har du märkt det?

Det kanske är sant det som jag har hört så många gånger. Det är kraft i namnet Jesus. Namnet över alla andra namn. There's something about that name Jesus.

Undrar om det är därför som så många har åsikter om Honom. Namnet som inte lämnar någon oberörd.

Märkligt...

Men även om det ibland är svårt att säga det - namnet Jesus alltså - vill jag ändå göra det. Och det kanske är så att när det är som svårast att säga det - det är då man behöver Honom som mest.

...

Trött, tröttare, Cece

Känner mig helt slut idag. Kroppen värker och lederna knakar. Känns som att jag har ett kugghjul i nacken som flyttar mitt huvud bit för bit. Det spänner och drar i musklerna och jag orkar ingenting. Ligger mest i soffan hela tiden. Rör jag mig så snurrar allt.

Har i alla fall fått i mig mat idag - alltid något. Haft svårt med det de senaste dagarna. Har bara mått illa hela tiden.

Den grop jag föll ned i häromkvällen var djupare och mörkare än någonsin. Blev på allvar riktigt rädd för mig själv och mina tankar. Om jag inte hade fått hjälp av L vet jag inte vad som hade hänt. För de timmarna det höll i sig var vidriga. Önskar ingen att må så.

"Gud. Lämna mig inte. För jag fixar inte det här själv. Verkligheten kommer ikapp för varje minut och jag är så rädd. Så lämna mig inte..."

Jag har slut på ord...

När?

jag sjunker

längre och längre ned

i det bottenlösa

ned i det mörka

det ångestfyllda

det okända

hade glömt

att det kunde vända

så här fort

inom loppet av några minuter

allt vände

när ska det sluta?

när ska jag sluta göra våld på mig själv?

Jag vet inte riktigt längre

Hade en bra dag igår. Kände mig lugnare och tryggare än på länge. Förvissningen om att allt kommer att bli bra fanns och jag trodde verkligen på det. Men den känslan kanske fick mig att göra mer än vad jag egentligen orkade och idag får jag betala priset.

Har en sämre dag än på länge. Hela kroppen värker. Små ljusblixtar syns i ögonvrån. Det susar i huvudet. Jag mår illa och det pirrar i musklerna. Känner mig så sjukt ledsen. Vill bara gråta hela tiden, men tårarna stannar inom mig och skapar ångest istället.

Jag finner mig själv sittandes i soffan. Stirrar rakt framför mig. Lyssnar på tv:n men hör inte vad de säger. Har fullt upp med att andas. Att leva.

Jag kör över mig själv hela tiden. Jag har inte lärt mig vart mina gränser går. Jag märker bara när jag har passerat dem.

Vet inte hur länge jag orkar...

Lördag

Idag är dagen då allt kan förändras...

Tankar är tankar

Ibland blir jag så trött på alla tankar som styr och ställer i mitt inre. Tankar som säger mig hur dålig jag är. Att jag är tråkig. Att jag inte duger. Att jag är tjock. Att jag är jobbig.

Men har ni tänkt på att tankar - det är bara tankar. Bara för att du tänker något om dig själv - det betyder inte att det är sant.

på ett ögonblick

allting kan förändras
känslan kan förändras
jag känner mig lycklig

och jag älskar den känslan...

Jag är redo

Jag står på startblocket och allt är klart. Jag är redo. Mitt livs resa kommer snart att påbörjas. Jag vet att det inte kommer att bli enkelt, att det förmodligen blir några bakslag. Men jag är mer redo än någonsin. Jag känner mig starkare än någonsin. Min tro på mig själv är större än på länge.

Jag tror verkligen att jag kommer att klara av det här. Jag vet att jag kommer att klara av det. Något annat alternativ finns inte.

Däremot vet jag inte hur lång tid det kommer att ta. Att acceptera hur jag mår och sedan gå vidare in i mitt tillfrisknande. Det jag vet är att jag måste låta det ta den tid det tar. Och det kommer jag göra. För jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet...

Ligger här i min säng och tankarna mal inne i mig

Jag vet att jag inte borde vara rädd för min behandling i morgon
Jag vet att det är för mitt eget bästa
Jag vet att min rädsla är väldigt obefogad

Men har du försökt att resonera med ångest någon gång?

Du får mig...

Du får mig att tro

Du får mig att hoppas

Du får mig att ta det där extra steget när jag egentligen inte vågar

När Du är nära - då vet jag att allt blir bra

då vet jag att jag kan andas lugnt

ta några extra andetag och vila

Du gör så att jag känner mig trygg

Du gör så att jag känner mig speciell

Du får mig att känna mig värdefull

Du får mig att vilja måla hela världen med mina ord

Du får mig att sitta stilla alldeles mållös

Du får mig att tro på mig själv

för med Dig är jag allt jag någonsin kan vara

Hoppas på frid

Det är någonting som inte stämmer. En malande oro för befälet i mitt inre. Märker hur hela jag är inställd på fara. Hela tiden i beredskap. Vetskapen om att jag ska påbörja min behandling i morgon gör mig livrädd. Samtidigt vill jag må bättre så det är ju något positivt.

Men allt som innebär en förändring skapar ångest. Jag vet inte hur jobbar. Jag vet inte vad som kommer att "krävas" av mig. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon. Allt det i kombination skapar oro i mig.

Minsta ljud får det att dra i mig. Musklerna är helt slut och jag skakar. Vill inte vara ensam, men klarar inte av något sällskap. Har lust att bara ställa mig upp och skrika och svära och leva om. Få ur mig all ångest. Allt som bara ligger och pyr i mig.

Men jag orkar inte. Orkar inte ens resa mig ur soffan. Istället blundar jag ett par sekunder och ber en bön. Hoppas på lite frid...