Ganska bra

Stressen är inte nära. Ångesten lyser med sin frånvaro. Spänningarna är inte så farliga och huvudvärken har aldrig dykt upp.

Är jag lat som är sjukskriven? Nej

Har jag överdrivit när jag känt efter hur jag har mått? Absolut inte.

Har allting vänt? Förmodligen inte.

Men jag har en dag när jag har mått ganska bra och det är jag väldigt glad över. Det visar att allt inte är nattsvart hela tiden. Det visar att det kommer att bli bra igen. Det ger mig en tro och en hopp inför framtiden.

I morgon kanske det är jobbigt igen. Men just nu spelar det ingen roll - för idag har det varit ganska bra!

Alltid något

Det är inte alltid man ser det uppenbara

Det är inte alltid man ser hela bilden

Men man kan alltid se något...

Förlåt!

Det känns som att jag bara klagar hela tiden. Det var länge sedan jag skrev något muntert inlägg här - förlåt.

Det är bara det att jag inte mår så himla bra just nu. Jag visste att jag förmodligen skulle må sämre nu de första veckorna av sjukskrivningen, men jag trodde att jag mest skulle känna mig trött. Inte att jag skulle ha så här mycket ångest.

Hoppas ni förlåter mig...

Feelgood

Trött dag

Idag är en trött dag. Kroppen värker och det drar i mig. Minsta ljud får mitt inre att skaka. Märker att jag spänner mig och allt känns dovt. Alla ljud är dämpade - samtidigt stör de mig mer än någonsin.

Ångesten blir värre och värre ju mörkare det blir. Denna vidriga, oförklarliga rädsla skapar tankar bortom allt förnuft. Får mig att känna mig mer och mer otrygg.

Har en ständig känsla av oro i mig. Hela mitt inre går på högvarv och gör mig rastlös.

Handlederna knakar. Fötterna är stela och värker. Inget jag gör hjälper. Känner mig uppgiven och frustrerad på en och samma gång.

Vill ju bara må bra - är det för mycket begärt?

Alldeles alldeles ensam...

Jag är rädd. Kroppen värker och hjärtat gör sitt bästa för att spränga bröstkorgen på mig. Alla tankar växer till orimlighet. Ångestens oförnuft får allt större proportioner och får både kropp och själ att krampa ihop.

Jag skulle behöva en hand som jag kan få sticka in min hand i. Få känna någon annans värme. Få höra någon annans lugna trygga andetag. Kanske skulle det få mig lugnare. Kanske skulle det få min ångest att minska. Men det får jag inte veta. Inte i natt i alla fall.

Har nog aldrig känt mig så ensam som just nu...

Don't cry

Det här är min vän Samuel Ljungblahd som sjunger Don't cry i globen igår. Låten är skriven av en av USA:s största gospelstjärnor Kirk Franklin som också sitter vid keyborden.

Det är nästan så man blir lite stolt över att jag fick sjunga på hans bröllop... Samuels alltså.

Trött

jag längtar så efter frid

att alla tankar

att all förvirring

ska få reda ut sig

mitt inre är som trassligt garn

försöker reda ut det

men fastnar

knut

på knut

kommer en liten bit på vägen

sedan tar det stopp

jag vill inte dö

jag vill orka leva

men

just nu

är det lite mycket

försöker smälta allt

försöker förstå

försöker lära mig

vad orkar jag?

var går min gräns?

vill vakna i morgon

utvilad

glad

lugn

vill att allt förändras

helst på ett ögonblick

men det funkar ju inte så

försöker tänka

jag lär mig nog något av det här

jag hoppas det i alla fall

för annars vet jag inte

om det är värt det...

Well...

Happy birthday to me!

Svårt att förstå

Jag kan inte förstå. Tankarna mal ständigt i min hjärna. Kan inte komma till ro. Kan inte slappna av. Vet inte om jag har gjort för mycket idag.

Det är en hårfin gräns mellan att göra det man orkar och att göra för mycket. Jag har inte lärt mig än. Jag tänker att det inte är så farligt och kör på i samma tempo som innan - bara att jag inte jobbar. Inte så smart - jag vet. Men jag vet inte var min gräns går. Jag märker bara att jag passerar den mest hela tiden.

Fick mitt sjukintyg idag. "Patienten har försämrats i sin depression trots medicinering. Har kognitiva problem och har utvecklat en stressreaktion". Är det verkligen jag? Är jag så dålig? Har svårt att tro det. Har framförallt svårt att acceptera det.

Men det jag läser är ju sant. Det är ju så jag mår. Det låter bara så allvarligt. Fast det kanske är det - allvarligt alltså. Jag har bara inte förstått det själv...

Inte ensam

Jag tvekade. Jag visste inte om jag skulle ta ett steg framåt eller om jag skulle stanna kvar där jag var.

Att gå framåt innebar ovisshet. Jag visste inte vad som väntade. Hur det såg ut. Hur det skulle kännas.

Det var inget alternativ att gå bakåt - även om jag egentligen ville göra det. Där visste jag i alla fall vad som väntade för jag hade varit där förut.

Att stå still var det mest lockande alternativet. Jag visste vad jag hade. Samtidigt fanns rädslan där. Rädslan att fastna. Att sluta utvecklas. Att bli mossig.

Jag kände hur vinden tog tag i mig. Rufsade om mitt hår och det fick mig att kippa efter andan. Någonstans långt borta hörde jag hur något rullade längs med gatan - fick fart av vinden och dess framfart.

Plötsligt när jag står där i mörkret känner jag hur en hand läggs på min rygg. Jag vänder mig om för att se vem som stört mig i min ensamhet, men det är ingen där. Märkligt. Jag kände det så tydligt. En hand som strök mig över ryggen och jag märkte att min osäkerhet minskade. Jag kände hur jag fylldes av förtröstan och tillit. En tro på framtiden.

För även om jag inte vet vad som ligger framför mig - så vet jag en sak. Jag är inte ensam...

Dag ett...

Sjukskriven.

Jag har blivit sjukskriven. Det känns märkligt att säga. Igår när jag skulle sova så snurrade ordet runt i min hjärna. Och varje gång det kom fram till medvetande så fyllde rädslan min kropp. Skapade ångest och kyla.

Idag har jag inte känt samma rädsla - mer bara att det känns väldigt konstigt. På ett sätt känns det som att jag har haft en ledig dag - bara att jag har varit rätt trött och jag har faktiskt suttit eller legat på soffan precis hela dagen. Funderade ett tag på om jag skulle orka mig ut på en promenad men jag slog undan tanken.

Chattade med en kollega förut och han sa att jag var saknad på jobbet. Det värmde att höra det. Men efteråt var jag helt slut. Blev väldigt tydligt att jag inte har så mycket marginaler längre.

Pratade med äldsta brorsan förut på telefon. Han är bra han. Han var orolig för mig och tyckte det var bra att jag nu skulle få hjälp. Även min andra bror är orolig för mig. Jag tycker inte de behöver vara det.

Idag har tankarna kommit att jag bara överdriver - att jag bara är lat. Samtidigt vet jag att det inte är så. Men tankarna finns där i alla fall. Gnagandes på mitt inre.

I morgon ska jag in till stan och dricka kaffe med ett par goda vänner. Jag hoppas bara att jag orkar. Får mjölksyra bara av att skriva...

Och nu då?

Allting är som det alltid har varit - men ändå har allting förändrats. Sakta men säkert sjunker det in och jag börjar förstå mer och mer.

Min oro idag var egentligen helt obefogad. Jag mötte enbart förståelse och önskan om att jag ska må bra. Men jag har hört att oro och rädsla hör till min sjukdom. För det är vad jag har - en sjukdom.

Jag har en utmattning. Nu står det på papper till och med. Och nu är jag sjukskriven för det. Borde nog ha blivit det för länge sedan men jag är lite för envis för att acceptera det. Men nu har det tagit slut. Jag har passerat min gräns och nu har jag en diagnos - depression som patienten har försämrats i och har utvecklat en stark stressreaktion.

Så vad händer nu?

I morgon

Jag önskar att jag kunde skriva av mig alla tankar som cirkulerar i mig. Det brukar inte vara ett problem - men ikväll känner jag mig bara tom. Orden vill inte formuleras i meningar. De stannar kvar i mig - studsar runt och får mitt huvud att värka.

Jag önskar att jag kunde få ur mig alla känslor som finns i mig. Att jag kunde få ner dem i ord. Men jag kan inte förstå vad det är jag känner. Jag känner inte igen dem.

Försöker göra saker hela tiden. Allt för att inte ge mina tankar det spelrum som de vill ha. Kampen är hård och jag slår mig blodig när jag desperat försöker vinna. Men det känns orättvist. Det känns som att jag är i underläge. Att jag inte har någon chans. Vill bara lägga mig ned och ge upp.

På ett sätt känns det som att allt har förändrats. Det känns nytt på något vis. Samtidigt känns det som att jag alltid har mått så här. Som att jag känner igen allt.

Men i morgon kommer allt ha förändrats...

Förlåt...

Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Inga små skiftningar utan jag flyger som en liten vante mellan de två dikena. Rufsig i håret och alldeles yr och omtumlad försöker jag komma på fötter och jag stapplar fram. Bara för att i nästa ögonblick åka omkull igen. Hela mitt jag spänner sig för att återfå och behålla balansen. Jag biter ihop käkarna och värken sprider sig bak i nacken.

I mina desperata försök att få kontroll över mitt liv glömmer jag bort att äta. När jag gör det som jag behöver allra mest - vilar, då får jag ångest. Paniken kryper sakta men säkert närmare när tystnaden sprider sig. Om jag inte har något att göra så får tankarna fritt spelrum och ångesten gör entré.

Rädslan över att inte bli sjukskriven på tisdag skapar skräck och ren och skär panik. Det sköljer över mig i vågor och får blodet att frysa till is. Känner mig smått dramatisk. Tänker att M kanske har rätt ändå. Att sjukskrivning kanske inte är det rätta för mig. Att jag inte ska prata med folk om hur jag mår utan hålla det för mig själv. Tänker att jag överdriver. Att jag inte mår dåligt - jag är bara lat som inte vill jobba.

Samtidigt vet jag att jag inte mår bra. Jag vet att sjukskrivning är det enda rätta för mig just nu. Jag vet att jag behöver prata och vara öppen mot folk om hur jag mår. Det är mitt sätt att hantera mitt liv och mitt mående. Jag skäms inte för hur jag mår och jag har bara mött förståelse när jag har berättat. Jag vet att jag inte överdriver. Jag mår dåligt och jag är inte lat.

Men ändå finns osäkerheten där. Gnager sig längre och längre in i min själ. Får mig att tveka. Får mig att tvivla på mig själv och hur jag känner.

Nu vet jag att jag snart måste stänga ner här och sova och genast biter jag ihop käken mer och ångesten kommer krypande. Vet inte vad det är jag är så rädd för. Tystnaden? Mörkret? Jag vet inte...

Ställer datorn bredvid sängen och startar igång en serie. Då somnar jag inte till tystnad. Brukar gå lättare då. Ger inte tankarna det utrymme som de vill ha. Trycker undan det jag känner i ett desperat försök att få frid. Går väl sådär. Det blir ju inte bättre - jag skjuter bara på problemet.

Men just nu - innan jag vet vad som ska hända så gör jag så. Jag kan inte hantera det på något annat sätt just nu. Jag orkar inte det. Kan du förstå det? Kan du förlåta mig för det?