Det var som att jag såg mig själv utifrån. Såg hur jag satt där på trästolen omgiven av mina vänner. Det spelade ingen roll åt vilket håll jag tittade - överallt fanns de - mina vänner. De som jag vuxit upp med. De som jag har skrattat med. De som jag har viskat hemligheter med.
Men det var som att jag inte kände dem. Det var som att jag var den nya, den som inte visste vad hon skulle säga.
Jag satt där och såg alla lyckliga, alla glada skrattande människor och jag kände mig så felplacerad. Jag kände mig så tråkig. Jag hade slut på ord, slut på roliga saker att säga.
Jag klarade inte av att hålla uppe skenet, inte ens för bara några enstaka timmar. Efter bara en timme ville jag därifrån. Bort ifrån alla ljuden som stegrade sig för varje sekund. Jag ville hem till tystnaden. Hem till tryggheten.
Jag höll ihop i lite drygt fyra timmar, gjorde mig så osynlig som jag bara kunde. Sedan gick det inte. Jag åkte hem och kände än en gång att jag misslyckats.
