Jag tror det är dags...

... att stänga ned den här bloggen. Det känns som att den har haft sin tid. Jag kommer låta den ligga kvar ett tag till, men det blir nog ingen större aktivitet på inlägg från mig. 

Tack för att ni velat läsa och för att ni tagit del av mitt liv! 

Love Cece

Något mer stabilt liv

Livet och alla miljoner känslor tog över min kropp och själ och spelade ett spel med mig. Ett spel där jag inte kunde reglerna och jag var bara en oförstående och viljelös pjäs. 

Vidrigt var det. Riktigt, riktigt vidrigt...

Det var länge sedan jag sjönk så enormt. Utan förvarning dessutom. Jag fick ju panikångest på jobbet för ett par veckor sedan, men det gick relativt snabbt att återhämta mig ifrån det och jag var så glad att det vände. Då hände det. En stor, äcklig käftsmäll som golvade mig totalt. 

Jag satte på mig leendet, jobbade och var som vanligt. Men inombords dog jag. Det var som att hela mitt inre bestod av tusentals skärvor som skavde sönder min själ. Så till den milda grad att jag inte visste hur jag skulle orka. 

Det skrämmer mig lite att jag fortfarande kan må så vansinnigt dåligt. Eller det skrämmer mig rejält om jag ska vara ärlig. Jag tyckte ju att jag mådde rätt så bra... 

Fast egentligen gör jag ju det. Mår bra alltså. De bra stunderna är betydligt fler än de dåliga och det är jag oändligt tacksam för. Gud är god som aldrig lämnar min sida. Han har sett till så att jag har vänner i mitt liv som älskar mig och som lyfter upp mig när det behövs. Som lever åt mig när jag själv inte orkar. Som andas åt mig när jag själv inte orkar andas. 

Det kanske är så här det är att leva med ångest. Livet fungerar rätt så bra, men så ibland dyker den upp - sjukdomen. Ångestsyndromet...

Märkligt

Livet känns lite lättare idag, men känslan av meningslöshet är konstant närvarande. Inte så att jag tycker att jag mår dåligt - mer ett konstaterande. Det känns märkligt...

...

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag orkar inte riktigt idag - Gud hjälp...

Du har räddat mig

Du har räddat mig

Alltid funnits där

Vid min sida var dag

Av Din blick är jag sedd

Fastän livet gör ont

Vill jag lita på Dig

Tro att Du hör min bön

Att Din blick är på mig

Genom allt är jag Din

Du finns här hos mig

Jag är helt i Din hand

Du som ville mitt liv

Alltid finns Du här

Jag får vila i Dig

Lova Herren min själ

Full av ömhet och nåd

Du som gav mig mitt namn

Ja, Din blick rör vid mig

Genom allt är jag Din

Alltid finns Du här

Jag är helt i Din hand

Du som ville mitt liv

Alltid finns Du här

Jag får vila i Dig

Du har räddat mig...

Tänk vilken fantastisk beskrivning på Guds kärlek till mig. Till Dig. Varje fras är som tagen ur mitt liv. Hur jag känner inför den Stores kärlek. Du som ville mitt liv - mitt liv är inte meningslöst. Det finns en högre tanke med mitt liv, med ditt liv. 

Du underbara människa - låt inte något eller någon få dig att tro att du är överflödig. Att världen skulle vara en bättre plats om du inte fanns. Gud ville ditt liv. Den högstes Konung ville ditt liv. Han ser dig. Han älskar dig. Han vill inte att du ska ge upp. Men släpp taget. Släpp repet som du så förtvivlat håller i och som är lika spänd som en fiolsträng. För om du släpper taget och tillåter dig att falla, så kommer du märka att du inte faller så långt. Guds hand är precis under dig. Han kommer att fånga upp dig. Han släpper inte taget om dig, för Han ville ditt liv. 

Föll igenom

Jag föll igenom flera av mina skyddsnät igår och bröt ihop i en vidrig ångest som spred sin iskalla kyla i mitt inre. Dagen började bra, men så hände något som påminde mig om en av gångerna när jag fått riktig dödsångest. Det startade en kedja av händelser som till slut karvade hål på mitt inre. 

På eftermiddagen hade vi i arbetslaget en kurs i stresshantering med en man från previa. Vi började med att fylla i en stressprofil och de frågorna triggade igång en massa känslor och minnen från när jag var rejält sjuk i min depression. Jag frågade honom om en av frågorna och då när han såg mina svar frågade han om jag hade nosat på väggen. Jag sade som det var att jag hade varit sjukskriven. 

Jag hade satt mig längst bak och längst ut - ville ha en utväg ifall jag inte skulle fixa samlingen och han lät mig vara där. Han tittade knappt på mig och inkluderade inte mig i någon av diskussionerna. Skönt, tyckte jag, men kände ändå att jag ville förklara lite för honom. Så innan jag gick därifrån sade jag till honom att jag inte var ointresserad, jag hade bara en dålig dag. Han hade förstått det.

Att möta den förståelsen när man redan var oerhört skör var jobbigt. Det släppte den sista muren av skydd. Då började alla gamla symtom komma upp till ytan och jag trodde att jag skulle dö. Åkte hem och stängde in mig och påbörjade min sms-konversation med L - min livlina. En konversation som höll mig ovanför ytan och som gjorde att jag inte föll igenom totalt. Det skyddsnätet höll. Det fångade upp mig och förde mig varsamt in i Guds hand och den tryggheten. 

Idag har jag mått bättre, men jag har känt av ångestens efterverkningar. Varit otroligt trött och dess kyla ligger alldeles strax under huden och gör sitt bästa för att ta över. Det har den inte fått göra. Jag har klarat av att jobba och till och med att träna. Idag kan jag till och med känna att jag mår bra och det gör mig förundrad. Det får mig att inse att jag har kommit en bra bit på vägen. Jag föll igenom, men jag tog mig upp igen och på kort tid mår jag bra. Tack Gud!

Det trygga mitt i all oro

Jag hade missat varningssignalerna och helt plötsligt slog allt över mig med full kraft. Oron, ångesten, osäkerheten och frustrationen. Alla känslor i en röra som inte liknade något annat. Det gjorde mig besviken och ledsen. Otroligt ledsen. Jag hade ju mått bra så länge. Varför kunde det inte fortsätta?

Men så i kväll på bröllopet som jag just har lämnat sjöngs det en sång på andakten. Jag har hört sången så många gånger och jag har sjungit den lika många gånger, men mitt i refrängen tog den tag i mig. Mina öron öppnades och texten gick rakt in i hjärtat.

Du är min framtids säkra grund. Du som står fast vid Ditt förbund. Min klippa är Du. Allsmäktig Gud - jag ärar Dig!

Helt plötsligt var det som att jag förstod. Jag behöver inte oroa mig inför framtiden, för Gud har den i säkert förvar. Han är grunden som jag kommer att gå på och det kommer att hålla. Han förändras inte utan Han är den Han alltid har varit.

Så istället för besvikelse över ångesten tar jag med mig den känslan att jag kan vara lugn. Det känns betydligt bättre.

 På Dig min Gud förtröstar jag när oro skymmer min morgondag, för jag vet Du är trofast emot mig. När svårigheter omger mig så är jag ändå trygg hos Dig, för jag vet att Du aldrig lämnar mig. Är det natt eller dag, Herre på Dig förtröstar jag.

Gud, Du är alltid nära mig. Ingen förändring finns hos Dig. Du är densamme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund. Du som står fast vid Ditt förbund. Min klippa är Du. Allsmäktig Gud - jag ärar Dig!

Gott nytt år!

Oj, vad länge sedan det var jag skrev här... Så här långt uppehåll har jag nog aldrig haft. Men varken tiden eller lusten har funnits till att skriva och det är därför jag har varit borta. Hoppas ni inte har saknat mig alltför mycket ;-)

Livet rullar på och jag mår bra - väldigt bra till och med. Igår när jag pratade med min kusin så påmindes jag än en gång om att det bara är ett år sedan jag var sjuk. Min återhämtning har gått oerhört fort och jag är så glad och tacksam över att jag idag är frisk. För det är jag. Jag ser mig som det i alla fall. Men även om jag är det så finns det en känslighet kvar. Men skillnaden mot innan jag blev sjuk är att jag idag säger nej. Jag går undan när det blir för mycket och jag sover även betydligt bättre. Hela jullovet har jag klarat mig utan sömntabletter och det gör mig sååå glad!

Jag har även börjat träna. Två gånger i veckan pallrar jag mig iväg till gymmet och jag känner mig redan starkare och piggare. Jag har flyttat och jag slipper lägga två timmar varje dag på att sitta i bilen. Tidigare tankade jag en gång i veckan, nu tankar jag en gång i månaden. Bara där är det en stor skillnad. 

Jag lever i mitt drömhem. En stor fräsch hall välkomnar mig. Ett nytapetserat kök med fina vita luckor och vitt kakel finns. Ett stort, vitt vardagsrum med en hel vägg med bokhyllor och ett stort sovrum med nya tapeter och sex stora garderober och sex små. Högt till tak och djupa fönster och det är mitt hem. Mitt hem som ger mig den återhämtning som jag så väl behöver. Den får mig inte bara att le, den får mig att orka leva. 

Gott nytt år önskar jag er alla!!!

Jag finns här

Mina inlägg här på bloggen blir färre och färre, men jag vill inte riktigt släppa den. Det känns inte som att jag är riktigt klar med den än så jag är kvar. Bara lite mer sporadisk. 

Jag mår oförskämt bra om än väldigt, väldigt trött. Det är galet mycket på jobbet den här perioden och det är som mest intensivt just nu. Har jullovet i sikte och det ska bli otroligt skönt med några dagars ledighet. 

I morgon kommer hantverkarna äntligen hit för att börja tapetsera om i kök och sovrum, så i kväll har jag röjt undan alla möbler och gardiner. Det ekar just nu... Men det blir bra när det är klart. Då kan jag äntligen få undan alla lådor, upp med alla tavlor och känna att man bor här på riktigt. 

HEL

Igår när jag gick från gymmet så föll min blick på bilen som stod bredvid min. Det stod HEL på registreringsskylten. Jag kunde inte låta bli att le, för det är så jag känner mig - hel. 

Jag är inte längre trasig. Mina sår blöder inte längre och de gör inte ont. Det finns ärr kvar som skaver lite ibland, men det är inte jobbigt. Jag ser det som en påminnelse om att det inte alltid har varit så här. 

För ett år sedan skrev jag det här på bloggen. Jag hade varit sjukskriven i några veckor och mitt mående pendlade i en rasande fart. Ena dagen kände jag mig stark, för att i nästa inte veta hur jag skulle orka andas. 

På ett sätt känns det oerhört avlägset. På samma gång känns det så nära. Som att ingen tid har gått. Samtidigt är det som att det aldrig har hänt och det känns lite märkligt. 

Idag kan jag känna ett lugn över det som har varit. Det är en del av mitt liv och den jag är och jag skulle faktiskt inte vilja vara utan det. Varför? Jo, för att det har format mig till den jag är idag. Att jag idag kan jobba heltid och ändå känna att jag har ork över - det trodde inte jag för ett år sedan. Min återhämtning har gått oerhört fort och jag vet inte vem eller vad jag ska tacka för det. Mig själv? Ja. Mina vänner? Ja. Gud? Absolut. 

Idag är jag stark på riktigt. Jag är tryggare i mig själv och jag vet att mitt värde inte sitter i det jag gör. När det gäller mitt arbete så vet jag idag att jag gör ett bra jobb och jag känner ett lugn i det. Jag är inte längre rädd för vad andra ska tycka och tänka och jag tror inte längre att jag är en bluff. Att andra snart ska komma på att jag inte alls kan det jag hävdar att jag kan. 

Idag blir jag inte rädd när de dåliga dagarna kommer, för det gör de. Jag vet att de hör till livet och jag vet att de går över. Och skulle de hålla sig kvar lite längre än vad jag egentligen vill, så är det inte heller så farligt. Det hör till livet och jag lever. Jag lever för att jag vill leva. 

Idag är jag hel...

Mod

Mod är inte alltid högröstat.

Ibland är modet den stilla röst

som vid slutet av dagen viskar:

"Jag försöker igen i morgon..."

Mary Anne Radmacher

Ensam

Det är inte det att jag ångrar att jag flyttade. Jag trivs bra här - både i stan och i mitt hem. Det är bara det att tidigare var det givet att jag kunde umgås med vänner både fredag och lördagskvällar. I kväll är jag här hemma själv. Kollat på film, stickat lite och kollat på nätet. Mina vänner därhemma umgås och bakar lussekatter. Den vetskapen gör att jag känner mig ensam...

From the inside out...

In Christ alone

Jag har en lite mindre bra dag idag. Är som att sådant som jag tidigare haft jobbigt med kommer upp till ytan igen. Tankar om mig själv och hur jag ser på mig själv. Att jag inte är riktigt okej. Att jag för evigt kommer att vara ensam. Utan kärlek och egen familj. 

Därför behöver jag den här sången idag. Kanske någon mer behöver den...

Trött fredag

Den där sjuka tröttheten - jag är trött på den. Det känns inte som att jag har vaknat på riktigt idag. Har småångest och vill bara försvinna för ett ögonblick. Hjärtat har återigen förflyttat sig till halsgropen och minsta lilla djupa andetag ger mig hjärtklappning. 

Jobbade från 8 - 23.30 igår. Det kan ha gjort sitt till att jag mår som jag mår idag. Jag får väl skylla mig själv. Tur mitt i allt var att jag var kompledig idag. Har mest legat på soffan och inte har jag blivit piggare för det. Snarare tvärtom. 

Vill gå och lägga mig nu fast klockan är inte ens halv åtta. Tror jag struntar i det...