Besviken

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här veckan. Känslorna har levt sitt eget liv i mig. Sur, arg, ledsen, besviken, apatisk, likgiltig, hoppfull för att sedan ramla tillbaka ner i besvikelsens grop.

Ingenting har blivit som jag trodde, som jag hoppades. Förutsättningarna har försvunnit. Jag är tillbaka på noll, på ruta ett. Jag befinner mig i samma roll och med samma uppgifter - fast allt är helt annorlunda.

Dina ord lyfte upp mig till skyarna. Du gav näring åt förhoppningarna. Men när jag som minst anade det - då ryckte du undan mattan under mig och allt rasade. Dina ord förlorade mot dina handlingar. Lämnade mig frågandes och jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.

Hur du kunde se på mig men ändå ignorera mig. Hur du kunde bete dig som vanligt fast du raserade min värld. Du låtsades som ingenting och fortsatte med dina ord som berömde mig. Ditt agerande lämnar en bitter eftersmak, det smakar så illa. Och du kunde inte ens bemöda dig med en ursäkt, för du tycker inte att du har gjort fel.

Jag kan inte vara arg på dig för du vet inte bättre. Men du borde i alla fall stå för det som du har gjort.

Jag önskar att jag inte blev så påverkad av det här utan att jag istället kunde fortsätta leva och sova som om ingenting hade hänt. Men det går inte. Känslan av att ha blivit sviken äter upp mig. Den gör sig ständigt påmind och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag inte är besviken längre.

Jag kan bara göra mitt bästa och be till Gud att det inte blir något långvarigt. För det vill jag inte.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Allt var förberett. Allt var planerat, in i minsta detalj. Jag var förberedd, redo för nästa steg i livet. Dörren stod på vid gavel och jag såg målet. Det var alldeles inom räckhåll och jag var så säker på att detta var vad som skulle ske.

Men så plötsligt! Helt utan förvarning hände det. Precis när jag är på väg över tröskeln slår dörren igen med full kraft. Dess vinddrag knockar mig till marken och jag förstår ingenting. Försöker få tillbaka balansen samtidigt som jag blinkar med ögonen för att se vad som hände. Inser att dörren är stängd. Förstår fortfarande ingenting. Jag var ju så säker. Det var ju det här jag hade planerat för, det var ju det här som jag var förberedd på. Det var ju det här som skulle ske!

Jag tar mig upp på benen igen och försöker se meningen med det som just hände. Hittar ingen. Allt känns bara hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Stampandes på samma plats än en gång. Jag är så upptagen med att tycka synd om mig själv att jag inte ser vad som händer alldeles intill.

Jag lyfter blicken och plötsligt ser jag. Plötsligt förstår jag. Jag ser sambandet. Allt hänger ihop och jag ler för mig själv. Av vinddraget så har en annan dörr öppnats. En dörr jag inte vågade hoppas på. En dörr som jag trodde hade stängts för länge sedan. Nu står den på glänt.

Jag går sakta dit och kikar in, men jag ser inte så mycket. Jag kan bara ana vad som finns där. Vet inte om jag ska våga hoppas, är rädd att bli besviken än en gång.

Men jag ler och tänker "det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir bra ändå."

Alldeles tom

tom
hittar inga ord
allt känns bara så tomt

ekande tystnad

förstår inte meningen
förstår inte varför
förstår inte

önskar jag kunde
men jag kan inte

tårarna letar sig uppåt
för att snart svämma över

det värker i hela mig
kylan isar genom varje liten del
förlamar mig
tar all ork
all energi

vet att det ordnar sig
vet att jag kan vara lugn

men just nu är jag väldigt ledsen
snälla, låt mig vara det

Att vänta & vila

ovisshet
för mig finns det inget värre
än just ovisshet

att inte veta
att inte kunna förbereda sig
att inte kunna planera

att bara vänta

det gör mig så rastlös
så orolig
så full av ångest

att bara vänta och se
se vad som ska hända

det upptar hela min värld

att vila
andas
och vänta

vänta på vad som ska hända
inte oroa sig
utan bara vila
leva under tiden

att vila och vänta
att lita på att det blir bra
att allt ordnar sig till det bästa
att lita på att Gud har allting i sin hand

det är svårt
men nödvändigt

annars skulle jag oroa ihjäl mig
helt i onödan

det är det inte värt

Jag förstår inte heller

Jag ser på dig. Ser hur du försvinner längre och längre bort. Du sitter mitt ibland oss men du är inte riktigt där.

Du drar upp fötterna under dig i soffan och kryper ihop, drar koftan lite närmare. Du ser dig omkring och det ser ut som att du följer med i samtalet, men ditt skratt når inte ända upp till ögonen. Det stannar nånstans på vägen.

Jag ser på dig och för en sekund möter din blick min. Du viker undan, vill inte att jag ska se. Men jag har redan sett. Jag har redan förstått.

Jag känner hur du kryper närmare, hur hela din varelse längtar efter närhet. Samtidigt vill du inte att någon annan ska se. Så jag sitter kvar, låter mitt lugn få smitta av sig till dig. Hoppas att det ska hjälpa.

Innan vi skiljs åt säger du "jag förstår inte hur jag kan känna mig så ensam, mitt ibland mina vänner."

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan bara ge dig en kram och be att det förändras, för jag förstår inte heller.

I mina ögon

Tänk om du kunde låta mig vara den trygghet som du så förtvivlat söker efter. Att du kunde förstå att jag inte vill dig något annat än det allra bästa. Jag vet att du inte haft det lätt. Jag vet att du blivit sviken av så många och att du har svårt att lita på människor.

Jag vet att du är besviken och sårad. Du är egentligen alldeles för ung för att ha de erfarenheterna som du har. Jag kan inte förklara för dig och jag kan heller inte ge dig något svar på varför just du har det liv som du har haft.

Jag håller med dig - livet är inte rättvist. Det är heller inte enkelt. Det kommer det förmodligen aldrig att vara.

Jag kan inte lova dig att allt ska bli bra. Jag kan inte lova dig att resten av ditt liv kommer att vara smärtfritt.

Men jag kan lova dig att jag aldrig någonsin kommer att lämna dig. Jag kommer för alltid att vara nära dig, älska dig, hålla om dig och lyssna på dig. Jag kommer att torka dina tårar när dina ögon svämmar över. Jag kommer att stryka dig över ryggen när din saknad av tårar får din bröstkorg att sprängas av ångest.

Jag kommer alltid att älska dig. I mina ögon är du så vacker. I mina ögon är du så värdefull. Du är den jag har närmast mitt hjärta.

För du är min älskade!

/Gud

Mitt livs föreställning

Allt känns overkligt. Som att jag betraktar mig själv utifrån. Ser mitt liv, mig själv och jag kan inte avgöra vad det är jag känner.

Jag känner mig som en marionett, trådar sitter fast i mig och någon annan styr mig. Jag protesterar, skriker, gråter - inget hjälper. Mitt livs diktator bara hånskrattar åt mig. Försöker strunta i det jag hör men det hjälper inte.

Tröttheten finns konstant närvarande och lämnar mig inte ifred. Den får mitt huvud att värka. Den får min kropp att skaka. Den får mina känslor att välla in över mig. Vet inte längre hur jag ska hantera dom. Inget jag gör hjälper.

Känns hopplöst. Ledsamt.

Snart är det som det har varit så många gånger. Det skrattas och det skålas. Alla är glada. Lyckliga. Jag också.

Jag går in i mitt livs roll. Där jag är stjärnan. Med målat ansikte och med leendet på plats äntrar jag scenen. Jag gör succé, som så många gånger förr. Jag pratar, skrattar, är den som tar tag i saker.

Ingen anar hur det verkligen är. Ingen ska någonsin få se. Ingen ska någonsin få veta. De är oskyldiga medspelare i mitt livs föreställning.

En bättre människa

Jag har funderat på en sak. Inte helt ovanligt kanske att jag funderar, men jag återkommer till den här tanken med jämna mellanrum.

Varför är det så svårt att erkänna att man har fel?

Jag är sjukt envis - det vet du om du känner mig, och jag vill absolut inte erkänna att jag har fel. Jag vill gärna tro att jag är genomtänkt och att jag har sunda åsikter. Jag vill även gärna tro att jag hanterar situationer på rätt sätt.

Men vad gör man när man efterhand märker att man kanske inte alls hade rätt? Någon annan kanske till och med påpekar något för en - hur hanterar man det?

I min ensamhet kan jag acceptera att jag har haft fel och jag kan erkänna att jag ändrar åsikt om något, men det sitter långt inne att säga det högt så att någon annan hör det. För om jag erkänner att jag har haft fel om det, då innebär det ju att jag kan ha fel om andra saker också.

Men egentligen, om det leder till utveckling, om det leder till något bättre - då borde det väl inte vara så farligt? Eller spelar det någon roll? Är man så rädd om sin egen stolthet att man inte kan erkänna att man har haft fel?

Jag är envis och risken finns att jag inte lyssnar på andra som vill mig väl. Risken finns att jag fastnar och låter min stolthet vinna över mitt sunda förnuft. Jag hoppas att det inte blir så, för vem vill inte bli en bättre människa?

Lugn

sitter i soffan
trött
utmattad

blundar
tänker på en enda sak
att slappna av

känner hur värken släpper
värmen kommer tillbaka
musklerna slappnar av

sjunker djupare in i vilan
kropp och själ
tillsammans

är helt avslappnad
nästan fridfull
lugn

undrar
är det så här det är
är detta vad man menar
när man pratar om frid?

tror att det är så
hoppas att det är så
längtar tills det är så

vet att det kan bli så...

Det är Du

trots att jag egentligen aldrig har träffat Dig
så där på riktigt

så finns Du alltid med

Du påverkar mig
att vilja leva
att våga tro
att hoppas på en förändring

för Du är alltid med

Du väntar
tills tårarna slutat rinna
Du väntar
tills ångesten lugnat sig
Du väntar
tills rösterna har tystnat

och när allt har stillat sig
först då förstår jag

det var Du som torkade mina tårar
det var Du som strök mig över ryggen och fick mig lugn
det var Du som tystade rösterna

det är Du som gör livet värt att leva

Du skulle bara veta

Hur gick det här till? Allt var ju så bra men på några få sekunder förändrades allt. Varför blev det så?

Oron och stressen sätter sig i nacken, i axlarna och ger mig huvudvärk. Rastlösheten får mitt hjärta att slå snabbare och snabbare och snart slår det över till hjärtklappning - jag känner igen det.

Känns som om jag inte vet eller förstår någonting längre. Varför ens försöka? Varför orka? Varför kämpa?

Vill inte träffa någon. Vill inte prata med någon. Vill stanna här i min ensamhet, i min tystnad och bara vara. Stänga ute allt som kan skada. Men jag förstår bara inte hur jag ska kunna stänga ute det som skadar mig allra mest - mina tankar...

Mina tankar äter upp mig. Mina ord sätter upp murar runt min själ. Jag bygger upp ett försvar av det jag inte säger till dig. Du anar nog inte hur ärlig jag egentligen vill vara mot dig men jag vågar inte. Vill inte oroa dig - du har tillräckligt med ditt eget tillfrisknande. Vill att du ska kunna vila, att du ska tro att allt är bra med mig. Vill inte riskera att du blir sjukskriven längre - därför är jag tyst. Men jag känner mig skyldig varje gång du ser på mig med dina bruna ögon och frågar hur jag mår. Du skulle bara veta...

tack...

- Hur är det?
- Jo det är bra!

Tittar upp mot dig och ger dig mitt största leende.

- Säkert?
- Ja, skulle det inte vara det?

Känner hur rädslan börjar krypa fram. Hjärtat slår snabbare och snabbare och jag ber en bön att det inte ska synas att paniken är på väg, att mitt leende bara är påklistrat. Du ser på mig - rakt igenom mig, på det sätt som bara du kan göra.

- Du vet ju att du inte kan ljuga för mig...

Tänker i mitt stilla sinne - varför frågar du då? Om du redan kan läsa av mig - varför frågar du? Varför tvingar du mig att vara ärlig mot dig? Du vet ju att jag tycker det är jobbigt att sätta ord på det jag känner.

Jag har aldrig någonsin varit så ärlig mot någon som jag har varit mot dig. Vad du än har frågat mig så har jag sagt sanningen till dig. Du är den som känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Du vet alla mina hemligheter, alla mina mörkaste tankar och handlingar. Du vet det som jag älskar att göra och du vet vad jag drömmer om.

Om alla hade en vän som du - då skulle livet vara så mycket enklare, det är jag övertygad om.

Jag borde inte bli förvånad längre, men jag blir det ändå. Jag blir förvånad över din förmåga att märka hur jag mår. Hur du vet saker innan jag ens har talat om det för dig. Hur du får mig att känna mig sedd trots att det är mil mellan oss. Jag blir förvånad över att du tycker om mig så mycket att du blir orolig för mig när jag inte mår bra.

Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå hur mycket du betyder för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt tack till dig, men jag gör det igen - TACK!

Frid

Jag blundar och märker att jag ler. Vågar knappt tro att det är sant. Vet inte riktigt om jag vågar öppna ögonen - är rädd för att det bara är en dröm.

Fortsätter blunda, vill vara kvar i den här känslan. Känslan av frid, av frihet.

Inser att jag inte kan blunda längre och ber en bön att känslan ska vara kvar när jag öppnar ögonen.

Jag drar ett djupt andetag och känner hur värmen kommer tillbaka. Den tinar upp min frusna själ. Jag känner hur livet kommer tillbaka - det fyller varje del av mig. Jag känner hur Du är nära och sköljer över mig med Ditt liv.

Jag öppnar ögonen och inser att det inte var en dröm och jag fortsätter att le...

Igenkänd

Mitt ibland alla andra, ibland allt som bara ser rörigt ut. Där ser Du mig. Du skulle känna igen mig ibland tusen andra för Du har skapat mig och Du vet varje liten detalj.

Jag kan känna mig lugn och trygg för Du ser mig. Du lämnar aldrig min sida för Du älskar mig.

Just därför kan jag vila. Trots allt, igenom allt kan jag vila för Du har allt i Din hand. Du håller mig i Din hand.

Du håller om mig när jag behöver det. Du sitter bredvid mig när jag behöver det. Du är tyst när jag bara vill ha sällskap. Du viskar ömt orden som jag behöver höra.

Vetskapen att Du alltid kommer att älska mig och att Du aldrig kommer att glömma bort mig - det ger mig frid. Det ger mig visshet om att allt kommer att ordna sig till det bästa. För Du är med mig...

Kontroll

Släpp kontrollen!

Två ord. Så enkla att säga och jag vet inte hur många gånger jag fått dem sagda till mig. Varje gång ler jag ofrivilligt. Du säger det till mig som har kontrollbehov - du kunde lika gärna be mig om något helt omöjligt.

Min största utmaning i livet är att släppa kontrollen. Att lita på att det ordnar sig ändå. Att lita på att någon som är större än mig har koll. Att lita på Gud.

Jag kan inte styra över allt som händer - det är en omöjlighet. Jag skulle väldigt gärna vilja det, men det går inte. Ändå har jag så svårt med det. Jag bygger mitt liv på fakta, på sådant som jag kan se och när det handlar om tron - om Gud, då fungerar det inte så.

Då handlar det om att tro.

Jag behöver träna mig i att släppa kontrollen - ofta klarar jag inte av det, men ibland så förvånar jag mig själv och lyckas. Och när jag gör det - då kommer friden. Det lugn jag så desperat behöver tar över och jag vet att jag gjorde vad jag kunde. Resten är upp till Gud.

Och för ett dygn fanns den känslan i mig.

Men när nattens mörker sänkte sig och klockan tickade minut efter minut förbi midnatt - då kom oron tillbaka. Då kom känslan tillbaka - känslan att inte räcka till. Att inte ha gjort tillräckligt. Att inte duga. Känslan att inte hålla den nivå som de vill ha.

På ett ögonblick var jag tillbaka, fången i mitt kontrollbehov.

Men för några timmar levde jag i frihet. Gud - hjälp mig att komma tillbaka dit snart igen.