Filmtips del två

Idag har det varit en produktiv dag. Har sett inte mindre än tre filmer. August Rush var nog ändå den som tilltalade mig mest. Handlar om en föräldralös kille som letar efter sina föräldrar genom att låta musiken tala. Tycker i och för sig att den var väldigt förutsägbar men jag gillade musiken i den så därför får den bli ett filmtips.

Att leva

Är betydligt mer stabil idag än igår. Vet inte riktigt vad som är skillnad egentligen och just den ovetskapen är så frustrerande.

Har funderat en del på livet idag. På vad det egentligen innebär att leva. Är det att hela tiden utsätta sig för nya situationer? Är det att utmana sig själv och sin personlighet? Är det att vara glad och nöjd med det man har? Att vara tillfreds?

Jag tror inte att livet handlar om att man ska vara lycklig hela tiden. Eller att allt ska gå enkelt hela tiden. Livet är vad det är. Att andas. Att skratta. Att gråta. Le. Utvecklas. Att fundera. Det kanske låter som en klyscha men livet är de dagar som går. Jag kan aldrig få tillbaka och ändra det som har varit, men jag kan utmana det som kommer.

Men det betyder inte att jag ska ställas inför nya utmaningar hela tiden. Det handlar helt enkelt om att leva...

Filmtips

Mycket filmer blir det när man går hemma och är sjukskriven. Såg en riktigt bra igår - the taking of pelham 123. Spännande och inte förutsägbar utan bara väldigt bra. Tycker i alla fall jag.

Idag vet jag inte riktigt vad som ska hända. Jag hoppas och ber om att jag inte ska pendla så sjukt i mina känslor idag som jag gjorde igår. Det var verkligen helt sjukt. Under sådana dagar är jag faktiskt ganska glad över att jag inte lever tillsammans med någon. Hyfsat svårt att veta hur jag mår =)

Don't even mess with me

Jag är inte längre lika förvånad över skiftandet i mitt humör. This song says it all...

frustrerad

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig - det blir bara mer och mer tydligt för varje dag som går. Och det kanske inte är så konstigt. Man lever ju ändå ganska många dagar så det är ju mer eller mindre självklart att man inte kan veta allt eller förutsäga allt.

Inte ens en dag i taget blir alltid som man har tänkt sig. Min dag började bra. Mådde jättebra och kände att orken fanns. Men nu sedan ett par timmar mår jag inte alls bra. Är som att all ork har dränerats ur min kropp och själ. Jag känner mig skakig och flackig.

Och jag vet inte varför. Det finns ingen logisk förklaring till hur och varför jag mår som jag mår just nu. Och det är ganska frustrerande.

Ledsen

Det har varit en jobbig dag. Mådde skitdåligt innan jag skulle iväg till kuratorn och det var inte lättare när jag väl var där. Brukar alltid sitta ensam i väntrummet men idag dök det upp en tjej till. Fick nästan panik när jag märkte att hon skulle in i samma väntrum som jag. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte visa att jag skulle in till psykisk hälsa. Kunde inte göra något åt det - kunde bara sitta kvar.

Men jag tror ändå att det var bra att jag var där. Behövde ventilera vissa saker och det var skönt att kunna göra det.

Men nu känner jag mig ledsen. Matt i kroppen och ledsen i hjärtat. Kryper ihop under filten och försöker stänga ute omvärlden. Går sådär...

Nytt igen...

Rastlösheten kryper återigen inom mig och viljan att förändra dyker upp. Därav den nya layouten...

Lite orolig...

Har ju mått ganska ok några dagar och det har varit så otroligt skönt! Men nu sedan en timme ungefär så märker jag hur oron och ångesten kryper omkring i kroppen. Ska till kuratorn nu kvar i tre och jag funderar på om det är det som är orsaken. Det känns som att hela dagen är förstörd bara för att jag har en tid hos henne. Ganska löjligt egentligen för det är ju inte så att jag har en massa annat inbokat som "störs".

Men det är så det känns. Funderade ett tag på om jag skulle avboka tiden för att jag mår rätt ok och för att jag inte vet vad vi ska prata om. Men det kanske inte är så smart. Med tanke på hur jag mår nu...

Och samtidigt tycker jag att jag är överkänslig. Att jag inte ska vara så löjlig. Andra har det så mycket värre. Det finns de som är sjuka på riktigt och har rätt att klaga. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen och har bara mig själv att skylla. Det är ju inte så att jag ska dö direkt.

Sitter och tittar på klockan hela tiden och funderar på om jag ska gå eller om jag ska ta bilen. Om jag tar bilen kan jag göra lite andra ärenden samtidigt. Går igenom i hjärnan när jag måste gå hemifrån för att hinna. Räknar ner. Räknar om.

Vill åka iväg. Rymma härifrån ett tag. Men jag vet inte vart. Jag kan liksom inte rymma ifrån mig själv. Det spelar ingen roll vart jag är. Mitt jag är alltid med...

Har inte varit i kyrkan sedan i slutet av november om man bortser från bönesamlingen jag var på för två veckor sedan. Saknar det riktigt mycket faktiskt. Men det har blivit en sådan tröskel att gå dit. Känns jobbigt att behöva träffa folk och möta deras frågor.

Jag vet att jag kan gå dit när det har börjat, sätta mig på läktaren och sedan gå innan det är slut. Då behöver jag inte känna att jag måste. Men om jag känner att jag orkar så kan jag ju stanna kvar. Svårare än så behöver det inte vara.

Men jag har inte kommit iväg. Men jag saknar det. Saknar gemenskapen. Saknar att höra på predikan. Saknar att delta i lovsången.

För min del just nu känns det väldigt skönt att det finns församlingar som lägger ut sina predikningar på nätet. Har laddat hem några och lyssnar just nu på en och jag känner hur det klickar till inom mig. Jag känner igen Anden.

Kom, Herre kom!

Det här kortet låg i mitt postfack när jag kom hem förut. Blev alldeles varm i hjärtat!

I övrigt är det faktiskt en rätt bra dag. Känner mig lugn, glad och till och med lycklig vissa stunder. Vet inte vad som är orsaken till det men just nu känns det som att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att jag känner att jag mår bra.

Jag är trött nu. Kanske inte så konstigt med tanke på att klockan är tjugo i ett. Har inte gjort något vettigt idag. Hade en kompis här på kaffe vid lunch men i övrigt har jag bara gått mellan köket och soffan. En annan kompis ringde och undrade om vi skulle ses men jag avstyrde det hela. Med tanke på att jag har umgåtts med och bland folk hela helgen så behövde jag vara ensam idag.

Men jag har varit så sjukt uttråkad och rastlös! Känner verkligen att jag vill tillbaka till jobbet snart. Klättrar på väggarna här ibland.

På onsdag ska jag tillbaka till kuratorn igen. Fick ingen uppgift den här gången så jag vet inte alls vad vi ska prata om när vi ses. Ska även ringa till stress och psykosomatikrehab i Skövde. Fick höra om dem i förra veckan och jag ska ringa när de har telefontid på onsdag morgon och se om jag kan få någon tid.

I morgon vet jag inte vad jag ska göra. Eventuellt ska jag träffa Frida men det är inte säkert. Kan bli på torsdag också. Vi skulle höras och se. Kanske tar en tur in till Skövde bara för att känna att jag gör något.

Jag var ju uppe i Stockholm i helgen och det var faktiskt första gången sedan jag flyttade därifrån som jag kände att jag saknade det. Jag har funderat jättemycket på det hela, men jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde att jag kände så. Men allt var så välkänt. Alla ljud. All trängsel. Tunnelbanan. Det var som att något klickade till inom mig.

Jag känner till Stockholm. Vissa delar av stan kan jag till och med riktigt bra och den där känslan som infann sig när jag körde från söder och hem till lägenheten - det var som att jag var hemma. Jag fick en liten kick av att jag klarade av det. Att jag visste vart vi skulle. Jag känner inte att jag vill flytta tillbaka - det är inte det. Men det var någon slags hemkänsla som dök upp och det förvånade mig för jag har inte känt det tidigare.

Nu ikväll snurrar tankedrevet på högvarv igen. Fick ett mail förut som startade det hela. Jag trodde att jag kunde hantera det men ju mörkare det blir desto mer rastlös blir jag. Alla "tänk om" funderingar tar slut på mig. Väger olika alternativ fram och tillbaka men jag vet inte om jag kommer fram till något. Känns lite rörigt.

Samtidigt på något märkligt sätt så känner jag mig bättre. Jag orkar mer och jag märker hur min lägstanivå höjs hela tiden. Det enda jag inte blir klok på är sömnen. Nu när jag var i Stockholm så sov jag jättebra. Kände mig utvilad när jag vaknade och jag drömde i princip ingenting. Men i natt här hemma var det oroligt igen. Vaknar flera gånger och jag drömmer en massa. Förstår inte det. Borde ju vara tvärtom.

Jag vill må bra. Jag vill orka saker igen. Jag vill känna att jag är glad igen. Inte bara ibland utan den mesta tiden. Jag tror att det kommer att bli så - jag undrar bara när...

Jag inser mer och mer att jag är omgiven av kloka och omsorgsfulla människor. Helt ärligt så vet jag inte vart jag hade varit i livet om jag inte hade haft dessa vänner. 

Idag fick jag ett sms där en mening etsade sig fast i mitt inre och den har snurrat där om och om igen. Det stod "säg nej med hela kroppen". Först tänkte jag inte så mycket på det som hon hade skrivit men så efter ett tag så var det som att det sjönk in och landade ända in i hjärtat. 

Så sent som igår fick jag en förfrågan om jag kunde sjunga på ett ställe och med tanke på att jag är sjuk och att jag har lovat mig själv att säga nej till saker så sa jag nej - men varenda liten cell i mig skrek ja. Jag började förklara mig och ursäkta mig för att jag tackade nej och jag gick i försvar trots att hon inte anklagat mig, men jag fick så dåligt samvete. 

Att jag sa nej tog precis lika mycket energi som om jag hade sagt ja för jag sa inte nej med hela kroppen. Jag sa inte nej helt avslappnad utan det var bara min mun som sa nej. 

Så från och med nu kommer jag varje gång jag säger nej - säga det med hela kroppen. Inte känna några krav från omgivningen. Inte få dåligt samvete. Inte känna att jag är dålig eller svag. Jag kanske inte lyckas med det ända ifrån början. Men jag kommer att tänka på det varje gång - att säga nej med hela kroppen. 

Mer än på länge snurrar tankarna i mig. Försöker bena ut hur det ska vara och vad jag kan göra åt situationen men det känns som att jag inte blir så mycket klokare. Det är helt enkelt alldeles för mycket på en och samma gång.

Jag mår inte dåligt - jag mår bara inte så bra just nu. För mig är det stor skillnad. Ångesten är på rimlig och till och med ibland på obefintlig nivå. Depressionen likaså. Mitt kontrollbehov däremot gör sitt bästa för att leda ligan. Jag vill kunna styra i sådant som jag inte kan styra i och det skapar en konflikt i mig.

Och det är det som gör att jag inte mår så bra.

Fick veta en sak igår som startade igång hela mitt tankedrev. Varken kan eller vill berätta mer vad det handlar om just nu mer än att det kan förändra allt. Väldigt många "tänk-om" frågor rör sig i mig och allt snurrar.

Sovit oroligt med mycket mardrömmar och med en känsla att inte räcka till. Vet inte hur jag ska hantera det. Jag tänker på det hela tiden fast jag vet att det inte hjälper. Jag måste försöka lägga det åt sidan så fort tankarna kommer, men det är svårt.

Skulle behöva ventilera det här men har inte tid hos kuratorn förrän om en vecka. Fick i och för sig ur mig det mesta i ett mail till L igår kväll. Kan inte få så mycket svar på det som rör sig så det kanske räcker med att rensa hjärnan. Få ur mig alla frågor och funderingar.