Den känslan...

När man inte kan sova för att man oroar sig för om man gör ett bra jobb eller inte. 

När man fortfarande har ett helt rum med kartonger kvar i lägenheten som inte är uppackade.

När man känner sig så ensam och liten i världen. 

När man inte vet i vilken ände man ska börja med allt. 

När man inte riktigt orkar utan istället sätter sig i soffan och gråter en skvätt. 

Den känslan...

Känslan av att tillhöra något mer...

Tänk att ni fortfarande är kvar hos mig. Trots att jag inte har skrivit på flera veckor.

Jag går in här ibland. Tittar och ser ifall någon lämnat något avtryck. Jag ser att ni finns här, även om ni inte skriver något. Och det är helt ok. Ni är så välkomna.

Jag har haft några omtumlande veckor. Veckor av separation och nya relationer. Jag lämnade min stad för att flytta till hemstaden igen. Jag lämnade goa kollegor för att börja arbeta med nya. Jag lämnade en fin lägenhet för att påbörja renovering i nästa. Jag lämnade underbara vänner för att komma tillbaka till de trogna.

Känslorna har suttit utanpå kroppen. Minsta lilla motgång eller vänligt ord har lett till tårar. Rädsla inför vad det är som jag har gett mig in i skapar osäkerhet och tvekan.

Samtidigt finns känslan av att jag är på rätt plats. Jag känner att jag vet vad jag håller på med och jag har redan fått vänliga ord. Ord av bekräftelse. Välkomnande kramar och leenden. Jag känner mig verkligen välkommen.

Det nya har bara börjat. Men det känns som att jag har funnits där en lång, lång tid.

Och den första dagen kom och gick...

Ja så var det.

Min första dag på det nya jobbet har passerat och nu ligger jag här i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa och ska snart sova.

Det känns bättre nu. Nu när jag har kommit igång och allt känns på riktigt. Innan var allt så diffust och flummigt. Det fanns inget att ta på.

Men helgen som tillbringades i Varberg med en god vän gjorde gott för själen. Så idag var jag redo att börja. Varje kväll den här veckan jobbar jag. Förutom fredag. I morgon är det körövning, onsdag och torsdag är det sammanträde. Fredag är ledig dag för på lördag och söndag ska jag med ungdomarna på deras hajk. Så man kan lugnt säga att det blir en rivstart.

Men det känns bra. Jag känner mig lugn och vet att jag kommer att göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

På torsdag efter sammanträdet åker jag "hem" och packar ned min lägenhet. Så långt jag hinner på en dag. Borde hinna en del i alla fall.

Längtar så efter att få komma hem på riktigt. Inte bara jobba här och bo hos mamma och pappa. Utan komma hem. På riktigt.

Jodå. Tur att man är balanserad...

Jag startade igång min favoritserie of all time - band of brothers på paddan och gick ut i köket igen.

Nu är fyra skåp och fyra av fem lådor tomma.

Tänk så mycket enklare det gick när man fick något annat som störde hjärnan än ens egna tankar.

Nu struntar jag i det här för den här dagen. Nu tar jag en dusch och åker och postar lite brev.

Puss på er!

Du har ju rutin

"Du har ju rutin på att flytta nu så det kommer ju gå hur smidigt som helst!"

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. Och ja - jag har rutin på att flytta. För tre år sedan flyttade jag till den här staden. För ett år sedan till den här lägenheten. Nu flyttar jag igen.

Så ja, jag har väl kanske rutin på att flytta.

Problemet är bara att jag inte vill det. Ha rutin alltså. Har i flera dagar gått runt här i lägenheten. Packat en låda. Slängt lite papper. Men det är som att jag inte får någonting gjort. Det känns snarare bara som att jag flyttar runt på saker. Tittar på allt och blir helt matt. Och så kommer tårarna.

Jag orkar inte igen. Jag orkar inte starta om. Inte igen.

Plus att jag på allt inte vill göra allt det här ensam. Jag har fått erbjudande ifrån både familj och vänner att de kan hjälpa till att packa men jag har sagt nej. Vill inte att någon annan ska peta i mina saker.

Låter dubbelt - jag vet.

Funderar på om jag kanske slutade med min medicin för tidigt. Jag kanske behöver den ett tag till. Särskilt som det känns som att jag börjar gråta för ingenting. Det känns inte helt hållbart.

Jag har svårt att komma igång med saker. Bara att gå ned till förrådet i källaren för att hämta kartonger tog mig två dagar.

Jag packar en låda och sedan vet jag inte. Vet inte vart jag ska börja. Vart jag ska fortsätta. Det känns övermäktigt.

Men det är väl bara till att ta ett steg till. En sak till. Ett skåp till. Till slut är man väl klar...

Tårar - nu igen...

Det är lite ovant.

Det här att jag numera kan gråta.

Visst har jag känt mig ledsen ibland. Ofta till och med. Men det har aldrig kommit några tårar.

Men nu kommer de desto oftare.

Igår när tjejerna i fotbollen förlorade semifinalen - då grät jag.

I kväll såg jag ett program på tv där en kvinna dog i cancer.

Det fick mig att tänka på min moster. Hon som för ett par veckor sedan frågade om jag kunde sjunga på hennes begravning.

Jag vet inte om jag kommer att klara av det. Måste se till så att jag har spelat in den ifall det inte går.

Den tanken fick mig att gråta ännu mer.

Nu har tårarna stannat av för den här gången.

Och det känns faktiskt lite lättare.

En annorlunda känsla

Det här att få bolla saker med någon. Tankar. Känslor. Förvirring.

Det är mer läkande än man kan tro.

Har som bekant sovit dåligt ett tag. Smått rörigt på jobbet och dessutom smått kaos i mitt liv.

Men så idag på jobbet kom min kollega som jag vikar för. Vi skulle gå igenom lite grejer och hon fick vara min slask idag. Hon och en pensionerad kollega lyssnade. Tog min frustration. Min ilska. Alla mina känslor.

När jag åkte från jobbet kände jag att jag ändå mådde rätt så bra.

Var till mäklaren och skrev och fick träffa köparen. Och trots den besvikelse som jag känt så kände jag inget annat än lugn när jag satt där. Gick igenom en massa saker och jag är genuint glad för hennes skull. Hon gjorde en jättebra affär. Det gjorde jag också när jag köpte den för ett år sedan.

Självklart är det surt att förlora den summan pengar som jag hade möjlighet att få, men samtidigt var de aldrig mina. Och det är också lätt att vara efterklok. Om jag hade vetat vad jag vet idag, så hade jag stannat förra veckan och godtagit ett bud och stoppat budgivningen.

Men jag gjorde inte det.

Men jag kan inte ångra mig. Jag kan inte ändra det som har varit. Mitt beslut baserades på vad jag trodde var bäst utifrån den kunskap jag hade just då. 

Den känslan har nu landat i mig. Och det blev så tydligt hur viktigt det är att få möjligheten att prata av sig. Att få lätta på trycket med någon som kan ta det.

För stannar alla tankar inom en så spinner de bara runt. Fastnar i en dålig och negativ spiral som tar död på själen.

Det är fortfarande rörigt på jobbet.

Men just nu känns det som att det är hur lugnt som helst.

Mitt i natten

Jag känner mig gnällig just nu. Har så många runt mig som mår dåligt - på riktigt. Känner att jag borde sluta klaga.

Men det här att jag inte kommer till ro. Det gör att jag mår dåligt.

Det är sant som de säger om vargtimmen. Än är jag inte där, men inte långt ifrån.

På dagen när allt är ljust, solen skiner och man både hör och ser att världen är vaken - då känns det ok. Eller det är i alla fall lättare att hantera allt.

Men nu när klockan återigen är halv två. När staden sover och allt är mörkt och tyst... Det är då allt kommer upp.

Oron. Rädslan. Ilskan. Stressen. Sorgen. Tankarna.

Det finns inget som stoppar tankarna. De bara flödar fritt och skapar ytterligare oro.

Det här mönstret gör mig fundersam.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Risken finns. Det kommer den alltid att göra.

Jag har verktyg som jag använder mig av och ibland fungerar det bra. För jag måste komma ner i varv.

Känna att jag kommer i balans. Där är jag inte nu. Inte nånstans.

Jag slutade med alla mina mediciner i slutet av februari och det går bra. Men nu i natt kom tankarna för första gången på länge att jag skulle behöva en sömntablett. För om jag bara får sova så blir dagen lättare att hantera.

Jag har inte skrivit regelbundet här på länge. Nu är det tredje inlägget på lika många dagar.

På ett sätt känns det ledsamt att jag behöver skriva. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna göra det. Mina ord har aldrig försvunnit helt. Jag har alltid kunnat formulera mig och sätta ord på mina känslor och mitt mående.

I vissa lägen tror jag att det har varit min räddning.

Sedan är det väl kanske inte den mest muntra blogg att läsa. Men jag skriver för min egen del och sedan om någon annan läser så är det ok.

Det här - det är min ventil för att orka och klara av mitt liv. Ett nödvändigt ont ibland. Ett sätt att hantera mina ältande tankar. För ibland fastnar jag. Kommer inte ur tanken utan bara snurrar.

På natten är det så. Men jag hoppas att jag nu fått ur mig i alla fall några ord och tankar.

Vill och behöver sova nu...

Perspektiv

Det är en tuff period just nu.

Det skrämmer mig.

Förra året hade jag bara två veckor semester. Jag hade behövt mer. De veckorna gick åt till att packa, renovera lägenhet och flytta.

I år blir det två och en halv vecka semester. Jag behöver mer. De veckorna kommer jag att packa lite, men inte flytta. Får inte nästa lägenhet förrän första september.

Nu är den här lägenheten såld. En affär som inte gick så bra. Jo, jag gick med vinst men inte så mycket som det kunde ha blivit. Den som lade högsta bud drog sig ur dagen innan vi skulle skriva. Det gjorde att budet rasade 90 000. Det är mycket när man är runt 2-300 tusen.

Jag blev så besviken. Tårarna har runnit och ilskan gentemot den som drog sig ur påverkar hela mig.

Jag går fortfarande med vinst mot när jag köpte den så egentligen kan jag inte vara besviken. Men det blev jag.

Nu känns det ok. I morgon skriver jag med den som nu ska köpa den. Fast lite besviken är jag ändå.

Men så pratade jag nyss med mamma på telefon. Fick veta att min moster har haft en jobbig natt. Att hon var rätt dålig idag.

Det gör att jag får lite perspektiv på saker och ting. Pengar är bara pengar.

En hjärna som går på högvarv

Jag känner igen symptomen.

Ett är att jag inte kan somna.

Tankarna snurrar och jag ältar allt. Formulerar mail och resonemang fjorton och tusen gånger i min hjärna.

Försöker använda mig av verktygen jag fick av kuratorn. Då, när jag var sjukskriven. Ibland fungerar det. Men inte i kväll.

Det har varit lite för många faktorer som triggar igång mitt inre. Stressen påverkar hela mig. Sätter sig i kroppen.

Tappar hungern och mår mest illa. Susande, dunkande huvudvärk. En hjärna som inte kan koppla av. Rastlösheten. Tröttheten. Sömnlösheten. Eller snarare bristen på att kunna komma till ro. Den ständiga känslan av att jag har missat något. Oron. Att hela tiden vara i hjärtklappningens gränsland.

I morgon innan jag kommer till jobbet är jag helt övertygad om att jag kommer att få ett samtal från en kollega att en sak inte fungerar. Jag har insett det nu i helgen. Några datakunniga människor fixade lite i vårt nätverk i fredags. Idag slog det mig att ett program krockar med ett annat och gör att jag inte kommer åt viktiga sidor.

Det påverkar inte bara mig. Det påverkar även min kollega. Hon kommer att ringa - jag lovar. Och jag blir den som måste bemöta datamänniskorna. Ta tag i problemet.

Jag. Har. Annat. Att. Göra.

Men det resonemanget, eller snarare argumenten ligger jag nu och formulerar. Tänker att jag kan maila dem nu så ser de det, det första de gör i morgon bitti. Samtidigt känns det lite löjligt. Klockan är halv två. Då ska man inte skicka jobbmail.

Det är så sjukt rörigt just nu och jag klarar inte av att hantera det. Privat mår jag bra. Eller i alla fall ok. Jag blir ju påverkad av allt på jobbet.

Jag behöver lite lugn och ro nu. Men det kommer jag inte få förrän... ja, jag vet inte när.

Jag jobbar i 17 dagar till. Sedan har jag två och en halv vecka semester innan jag börjar på mitt nya jobb. Min nuvarande chef undrade i förra veckan om jag kunde jobba lite längre. Nej, sa jag. Ja, men bara veckan ut (nu ska jag sluta på onsdagen), bara till fredagen. Nej, sa jag igen. Jag behöver min semester. Det förstod han och accepterade. Han visste det redan sedan innan så jag förstår inte ens varför han frågade.

Jag har trivts otroligt bra där. Sköna kollegor och go stämning. Men just nu känns det väldigt skönt att jag ska sluta. Det är för mycket oro och kaos för att jag skulle orka i längden.

Det är knappt jag orkar nu...

Så märkligt

Idag har jag varit hemma hos min kusin och hennes familj. Även min ingifta moster var där.

Egentligen var det henne jag skulle träffa. Min moster alltså.

För inte så länge sedan fick hon veta att hon hade cancer. Sitter i bukspottkörteln och har förgrenat sig som ett spindelnät över de vitala organen i magen.

Jag har inte träffat henne sedan diagnosen. Bara pratat på telefon. Har tänkt att vi ses i sommar.

Igår fick jag ett sms av min mamma att min moster ville att jag skulle kontakta henne. Mamma trodde att det berodde på att hon planerar sin begravning.

Idag var jag hos henne och mycket riktigt. Hon planerar och frågade om jag ville sjunga Amazing grace för henne på begravningen.

Hon är inte i slutskedet av sin sjukdom - på torsdag får hon sin första behandling, men jag tror att det här är hennes sätt att förbereda sig och hantera situationen.

Det slog mig så märkligt det måste vara. Att sitta och planera sin egen begravning. Hur man vill att det ska vara för de som är kvar. När man själv inte är närvarande längre.

Det måste vara så märkligt.

Hon hade blivit lite smalare. Hon hade blivit mer stel. Liksom stapplade lite när hon gick. Hon hade blivit mer gulblek i ansiktet. Hon såg helt enkelt sjuk ut. Fast det kanske inte alla ser.

Men jag såg. Jag har i rätt många år arbetat på sjukhus. Mycket cancerpatienter. Hon såg ut som de jag brukade ta hand om.

Flera gånger sade hon att en sten fallit ifrån hennes hjärta i och med att hon nu pratat med mig och att jag hade tackat ja. Hon klappade mig på handen. Pussade mig på kinden och kramade om mig.

Jag kommer att sakna henne den dag hon inte finns kvar...

Ungefär samma status som innan

Jag har inte skrivit något på länge. Ändå är ni här och tittar - tack!

Men det händer inte så mycket. Jag jobbar fortfarande och kommer att göra så hela juli. Sedan säger jag "tack och hej" och har semester i lite drygt två veckor.

Det blir nog en del hemmafix de veckorna. Min lägenhet ligger ute nu till försäljning och den andra får jag tillträde till den första september. Eller i de dagarna i alla fall. Vilket betyder att jag får pendla den första tiden.

Blir nog att jag veckopendlar. Bor hos mor och far på veckorna när jag jobbar och sedan åker jag hit på helgen.

Jag tror det blir så i alla fall.

Ibland blir det bara att det kommer över mig. Det här att jag ska flytta igen. Att jag ska börja ett nytt jobb igen.

Det blir att jag ibland funderar över om jag kommer att hitta hem nu. Om det är det här jag ska göra. Eller kommer jag fortsätta att känna en typ av rastlöshet?

Jag vill så innerligt gärna känna att jag landar i livet. Jag har trott att det skulle ha skett tidigare. Men jag har haft fel.

Jag hoppas att jag inte har det den här gången också...

Var det så enkelt?

Ångesten har varit skyhög sedan jag insåg i lördags att jag hade gått på det där blufföretaget på jobbet i fredags. Har haft otroligt svårt att sova och så fort jag har vaknat har den där iskalla känslan kommit fram och härjat. 

Direkt när jag har vaknat så snurrar allt igång. Har i princip formulerat arga mail i huvudet hur jag ska bestrida det hela. 

Jag mailade ju dem sent i fredags kväll där jag hänvisade till deras villkor att man kan annullera det hela inom sju dagar. 

Igår hade jag fått ett svar att ordern var annullerad.

Lättnaden var enorm. Minst sagt. 

Samtidigt finns känslan - "var det så enkelt?" 

Only time will tell...

Framtiden och nuet

Ibland bara det kommer över mig. Allt det som ligger framför.

Det känns bra, men samtidigt är jag livrädd.

Att det inte ska bli bra. Att de inte ska vara nöjda eller att det inte ska kännas rätt för mig.

Just nu är det en sådan stund.

Tänkte jag skulle sova tidigt men det går inte så värst bra.

Istället ligger jag här i min säng med en iskall klump i mitt inre.

Ältar, ältar och ältar ännu mer.

Vad har jag gett mig in på?

Träffade mina blivande kollegor igår på en fest och även ett par andra som är med i den församlingen och de kunde inte dölja sin förväntan. Hur mycket de ser fram emot det.

Det gör mig glad. Men mest rädd.

Att jag inte ska leva upp till deras förväntningar.

Och blandat med den rädslan finns det en känsla av att jag är så himla korkad.

Igår på jobbet ringde det en försäljare och jag gick på det han sade. När jag nu idag kollade upp företaget så visar det sig att de är ett blufföretag. När jag insåg det blev klumpen ännu större.

Lusläste deras villkor och jag kan ta mig ur det för man hade sju arbetsdagar på sig att annullera det hela. Men det är inget jag kan göra något åt nu. Först på måndag. Då har det gått två arbetsdagar så egentligen är det lugnt.

Och det försöker jag också intala mig. Att jag inte kan göra något nu - fast det har jag i och för sig gjort. Jag mailade från jobbets mail och skrev att jag vill annullera det hela. Får jag inget svar är det bara till att fortsätta att kontakta dem i veckan.

Jag kan inte göra något mer nu.

Så nu ligger jag här och talar lugnt till mig. Släpp det. Släpp det. Släpp det.

Men det är lättare sagt än gjort.

Tankarna snurrar runt i hjärnan och de försvinner inte.

Därför startade jag igång datorn igen.

Loggade in på bloggen och gör som jag gjort så många gånger förut. Skriver av mig. Skriver ur mig alla tankar som bara snurrar och snurrar.

Och det märkliga är att det faktiskt känns lite, lite varmare i mig. Den iskalla klumpen har minskat.

Den har inte försvunnit, men den känns inte lika tydligt längre.

Så jag tror nog att det kommer att ordna upp sig den här gången också.

...

Brudens BFF (best friend forever). Skönsjungande citytjej som på ett mycket ödmjukt sätt alltid låter bruden dra med henne på diverse utflykter i naturen, bara det finns kaffe med. Det här är vänskap på den nivån när man kan hänga i var sitt hörn av soffan en hel kväll och inte behöva säga nånting. 

Behöver jag säga att en tår föll när jag läste detta?