Det kan ske

Idag blev jag varse om ett vackert ord. Ett ord man använder väldigt ofta, men jag har aldrig sett på just det ordet på det här viset.

Det var på jobbets morgonmöte som vår diakoniassistent gjorde oss uppmärksamma på detta. Hon läste en krönika av Tomas Sjödin - en fantastisk författare, föreläsare, krönikör och pastor, där han avslutade med detta:

"Släpp inte hoppet. Det återstår ännu ett kanske. Det kan ske."

Har du tänkt på just ordet kanske - detta ord som rymmer en osäkerhet och tvekan, också rymmer hopp och förtröstan?

Att det finns en möjlighet till både förändring och försoning.

Att det någonstans finns en lösning.

För det kan ske.

Masken är tillbaka

Om du bara visste vad som rör sig i mig. Hur ångesten river runt som en orkan. Vill ta all min ork och stjäla mitt liv.

Hur det känns som att hjärtat rusar helt okontrollerat. Skapar en huvudvärk som jag vet beror på trycket.

Jag kan inte titta på en film utan att göra något annat samtidigt. Pilla på mobilen eller sticka på en tröja. Jag kan inte bara sitta stilla. Det rör sig för mycket i mig.

Om man inte vet om det så ser man det inte. Jag är en mästare på att dölja hur jag egentligen mår.

Min vän i kväll både vet och ser. Men hon sade inget om det. Hon lät det bara vara - precis som jag vill. Jag orkar inte förklara, försvara, älta. Jag har tillräckligt att hålla uppe ändå.

Så jag målar på mig masken och gör mig redo för att i morgon möta en ny dag. En dag som jag vet kommer att innehålla lika mycket oro och ångest.

Jag har i alla fall ringt vårdcentralen. Tog mod till mig igår. Fick en tid den 15 februari. Jag har fyra tabletter kvar av min morgonmedicin. Jag ska ta en varje morgon. Vem som helst kan räkna ut att det inte går ihop. Jag kommer helt enkelt att fortsätta att laborera med dem.

Det innebär också att jag inte kommer att må så bra de närmsta månaderna. Känns ju sådär...

Lite insikt kanske

Det har varit lite deppigt här på bloggen ett tag. Det är det i mitt liv också. Bloggen speglar mitt liv.

Igår slog det mig att det kan bero på att jag laborerar en del med medicinen. Jag måste ringa till läkaren för att få nytt recept. Jag har behövt det ända sedan före jul. Men det känns jobbigt och jag drar mig för det.

Istället tar jag min medicin kanske var tredje dag. Allt för att den ska räcka längre.

Så det kanske inte är så konstigt att jag inte mår så bra.

Ensamhet

Att vara ensam och att vara själv är två helt olika saker.

Du kan vara själv - men inte känna dig ensam.

Du kan befinna dig mitt ibland människor - men du är ensam.

Att vara ensam hör ihop med känslan tänker jag. Hur man upplever tillvaron.

Jag lever i ett ensamhushåll som det så vacker heter. Jag lever inte tillsammans med någon - det är bara jag här.

Jag har alltid levt så. Det har inte varit något aktivt val, det har bara blivit så.

Jag har aldrig träffat någon. Visst har jag dejtat, men inget som blivit något allvarligt av.

Den senaste tiden har jag känt att det är helt ok. Att mitt liv är bra. Att mitt livs lycka inte hänger på om jag träffar någon att leva med. Istället har jag känt att om jag träffar någon så är det bara bonus i mitt liv.

Men av någon anledning så känns det inte så idag.

I kväll är jag inte själv. Jag känner mig ensam.

sömnlös

Klockan är 02:15 - gissa vem som fortfarande är vaken...

Det är fjärde natten i rad som jag inte kan somna. Känns inte helt kul att klockan ringer 07 i morgon.

Det märkliga är att jag är jättetrött på dagen. Vid sju är jag helt slut och skulle lätt kunna somna. Men när klockan är 21 är jag pigg igen. Typ fram till nu är jag pigg.

Eller pigg är väl egentligen fel att säga. Kan bara inte somna.

Känns ledsamt.

Vila i ro

Vissa personer tar Gud hem tidigt. Idag blev det en till. Vila i frid och ro!

Jag kan inte förstå att det har hänt
Att hon är borta
Det gick ju så fort
Så vansinnigt fort
För ett år sedan kom cancern
Operation och strålning
Allt såg bra ut
Allt var borta
Några månader senare kommer bakslaget
Återfall
Spridning
Väldigt dålig prognos
En månad senare är hon borta
Finns inte mer
Hon visste att hon skulle dö
Hon var lugn i det
Men ändå
Det känns så fel
Och jag kan inte förstå att det har hänt

Lite ljusare och varmare

En lång varm dusch, lite mat och nytvättade kläder kan ibland göra underverk mot ångesten...

Ensamhetens tomma hav

det blir bra

någon gång

men inte nu

själen måste gå sönder lite till först

fast du trodde att det vänt nu

att de mörka stunderna mer eller mindre försvunnit

och det har de ju

de kommer mer och mer sällan

men det förminskar inte känslan när de väl kommer

då slår de till med full kraft

som en tsunami kommer den

oväntad

kraftfull

och själen står där

helt oförberedd

naken och svag

slås omkull med en omänsklig kraft

när den dragit sig tillbaka finns bara spillror kvar

skadad

sårad

trasig

ensam

allt runt omkring är borta

dött

själen står där ensam kvar

över

ingen finns där

du känner dig misslyckad

tänker att du inte klarar av någonting

alla andra kan ju

alla andra lyckas ju

alla andra går där

leende

lyckliga

det är bara du som ligger kvar

i det mörka

tomma

ensamma

If not for your grace

När jag för några år sedan blev sjuk så hade jag väldigt svårt för Gud. Jag tyckte att Han var fånig och frånvarande. Att Han helt struntade i mig - för om Han verkligen brydde sig om mig, då hade jag inte blivit sjuk.

Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.

Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.

Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.

Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.

Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.

Ibland fastnar orden.

Samtidigt som hjärtat sjunker.

1:a advent!

Jag är mitt uppe i en omtumlande tid. Jag trodde att den här perioden innan jul skulle bli lugnare när jag slutade som lärare - det blev den inte.

Jag är mitt uppe i en tid av konserter. Förra söndagen var den första, idag den andra, nästa lördag är det dags igen och den sista är helgen efter det. Plus att jag ska sjunga på en gudstjänst på annandagen.

Det är roligt! Otroligt roligt, men det tar både tid och ork. Mycket övning blir det och det i kombination med en tuff period på jobbet gör att jag känner mig slut.

Jag kan inte riktigt hantera mina känslor. Å andra sidan kanske det är bra. Jag har ju aldrig kunnat gråta. Den här veckan har jag gråtit två gånger. Det förvånar mig.

Samtidigt har det varit skönt. Det känns som att känslorna kommer tillbaka.

Men mitt i allt så känner jag ett lugn i mitt inre och även i mitt hem.

Mitt hem är min oas. Jag känner att det är min plats att återhämta mig och det känns så otroligt skönt!

I förrgår kväll adventspyntade jag här. Tog ett rum i taget och det var så mysigt! Har ju inte bott här någon jul så jag var ju tvungen att hitta nya platser för mitt pynt.

Igår förmiddag gjorde jag rätt på tvätten och plockade undan lite prylar.

Idag sov jag länge, har druckit kaffe och njuter av den fantastiska vinter som vi har här. Vi har säkert 60 cm snö och så är det -10 grader ute. Helt fantastiskt!

Fötterna ligger på soffbordet och jag lägger just nu sista handen vid en julklapp. Har stickat en poncho till min brorsdotter. Att jag sedan är klar med mina julklappar redan är ett underverk. Brukar alltid handla dagen innan julafton annars.

Idag är det också 1:a advent och jag ska medverka på en konsert i kväll. Men nu är jag nyfiken - vad ska ni hitta på idag?

Tillit?

Som så många gånger förr vill jag skriva något här. För det känns som att jag har en massa ord i mig som vill ut.

Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".

För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".

Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.

Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.

Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.

När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.

För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.

Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.

Jag tror att det är det man kallar för tillit.

Happy birthday to me!

Jag är tillbaka...

Det är dags nu

Det händer så otroligt mycket i mitt liv.

I mig.

Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.

Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.

Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.

Under så många år har jag gömt mig.

För andra, men också för mig själv.

Jag har alltid varit en som vågat ta plats.

Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.

Jag har stått på stora scener och sjungit.

Men så under några år försvann jag.

Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.

Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.

Men så hände något.

Gud hände.

Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.

När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.

Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.

Nu är jag redo att ta plats igen.

Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.

För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.

Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.

Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.

Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.

Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.

Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...