Funderingar

I morgon är det personalmöte på jobbet, har dock inte bestämt mig än om jag ska åka eller inte. I och med att det tar mig en timme att ta mig dit, behöver jag åka hemifrån senast halv åtta för att komma i tid. Som bekant mår jag inte helt strålande på förmiddagarna och jag får väl se lite hur jag sover i natt. Tänkte att jag ställer klockan i alla fall så får jag se hur det känns.

Det är i de här lägena som jag önskar att jag hade närmare till jobbet. Har jobbat fyra dagar sedan min sjukskrivning gick ut och jag känner mig redan trött på vägen. Jag kan varenda kurva, vartenda gupp. En kunskap jag gärna hade varit utan. Jag hade gärna bott närmare.

Men man kan inte få allt.

Jag mår ändå bättre idag mot när jag jobbade sist, vilket får mig att tro att det var ett tillfälligt bakslag. Det kanske egentligen inte var så konstigt att jag reagerade som jag gjorde, jag hade ju ändå varit hemma i nästan fem månader. Så från att inte göra något särskilt på dagarna och helt styra hur mycket intryck jag fick, skulle jag nu möta både kollegor och elever igen.

Sedan tror jag att det är lite som min kurator sade sist jag var där - har man en sjukdom blir man hyperkänslig för alla symtom man får. Man lyssnar in kroppen kanske lite väl mycket ibland och tolkar vartenda symtom som bakslag i depressionen och utmattningen. Det är svårt att sålla vad som hör till sjukdomen och vad som hör till det normala livet.

Som nu till exempel - jag känner mig jättelåg och ledsen. Hör det till depressionen eller hör det till livet? Jag vet inte.

Känslan skapar en massa frågor och funderingar. Lever jag eller existerar jag bara? Är jag på den plats jag ska vara på eller ska jag vara någon annanstans? Mörkret ute skapar mer ångest än frid ikväll. Jag ser på klockan och jag känner mig rädd. Vet att jag snart ska gå och lägga mig och det knyter sig i mig.

Och så tycker jag att jag inte ska klaga... Att jag återigen överdriver och bara är känslig. Jag vill vara positiv, jag vill skriva bra saker här på bloggen, men det känns inte som att jag gör det.

Jag vet inte ens om jag är hungrig. Jag borde vara det - har inte ätit sedan två...

Jag älskar

...att sitta på ett café med en kopp kaffe och titta på människor.

...att ha en bra bok i händerna och veta att mer än halva boken är oläst.

...att läsa baksidan på en bok och "känna" om den är bra.

...att höra regnet smattra på fönstret.

...att sitta vid flygeln och spela.

...livet!

Att alltid bli nådd

Att alltid kunna bli nådd, att alltid ha möjligheten att nå andra - skapar mer oro än trygghet. Glömmer jag mobilen hemma, om så bara för en liten stund - gör att stressen ökar och jag känner verkligen att jag har glömt något.

Nu när jag har min mobil vilandes efter det ofrivilliga badet häromkvällen och istället använder min gamla halvtrasiga mobil - kändes det faktiskt nästan skönt att vara utan den. Åkte ut ett ärende förut och jag lämnade den hemma och jag insåg när jag var iväg att jag inte saknade den.

Tänk att det skulle behövas fem månaders sjukskrivning och ett bad för att den känslan skulle infinna sig...

Jobba, sömn och lite naglar

Fix och färdig och ska alldeles strax åka till jobbet. Mår ganska okej idag förutom att jag är trött som en liten larv och lite småyr.

Men jag har sovit hyfsat i natt, nästan till och med bra. Sov sex timmar utan att vakna vilket jag inte vet när det hände senast. Förvisso på tablett men ändå...

Känner mig inte stressad idag eller som att jag är sen, men jag har någon slags oro i kroppen.

På tal om något helt annat - är det någon som har något bra tips för hur man stärker sina naglar? Mina flisar sig och är jättesköra. Går sönder för minsta grej och jag börjar tröttna på det. Helst någon typ av budgetvariant för jag har ingen lust att lägga flera hundra på det.

I-landsproblem...

Igår lyckades jag göra något som jag tidigare ansett väldigt korkat...

Jag var hemma hos min kompis och gick på toa. Behöver kanske inte närmare gå in på vad jag gjorde där, men det var inte nummer två i alla fall. När jag ställer mig och drar i spolningen drar jag samtidigt upp mina jeans och plötsligt hör jag ett "klonk". Först trodde jag att det var spolknappen som hade lossat och ramlat ner i toan, men efter en snabb koll där ser jag att den är kvar. Istället ser jag något rosa tumla runt. Till saken hör att min mobiltelefon är rosa...

"SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!" tjuter jag och får panik. Efter lite äckelkänslor fiskar jag upp den, plockar isär den och sitter väl en halvtimme på golvet och fönar den någorlunda torr (min kompis håller vid det här laget på att garva ihjäl sig).

Jag fick låna en telefon av min kompis för att se om sim-kortet fortfarande var vid liv och tacksam till tusen inser jag att det fortfarande fungerar. Telefonen däremot låter jag vila i några dagar och jag lever fortfarande i ovisshet om den har överlevt eller inte.  

Tänker att det är lite likadant med livet. Plötsligt händer något oförutsett och man tror att allt hopp är ute. Men så när man har gjort rent några bitar så märker man att allt inte var kört - det finns fortfarande något som fungerar. Kanske till och med hela livet.

Dagens mannakorn

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och stor i nåd.
Han går inte ständigt till rätta och vredgas inte för evigt.
Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar.

Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är Hans nåd över dem som fruktar Honom.
Så långt som öster är från väster låter Han våra överträdelser vara från oss.

Flickan

Klockan var mycket och hon kände sig stressad. Hon sträckte sig efter väskan och slängde upp den över axeln, tog mobilen och nycklarna och tog en sista koll i spegeln innan hon öppnade dörren och skyndade sig ut.

Solen sken och hon tog på sig sina svarta solglasögon samtidigt som hon korsade vägen. Hon kände sig stolt, glad och det riktigt strålade om henne. När hon log - då log hon ända ifrån hjärtat och det glittrade i ögonen på henne. Hon var så vacker.

Hon märkte att allt inte var som det skulle så fort hon klev innanför dörrarna. Den tryckande tystnaden och föraktet som lyste när ögonen möttes, fick hennes inre att kylas ned inom loppet av en hundradels sekund.

Det behövdes inga ord för att hon skulle förstå vilka tankar som den andra tänkte om henne. Hon visste ändå. Blicken sade allt.

Du duger inte. Du borde inte vara som du är. Du borde vara annorlunda. Det är inte så här jag vill att du ska vara. Du är inte okej.

Leendet stelnade och hon kände sig inte vacker längre. Ångesten gröpte hål i hennes hjärta och hon dog lite mer för varje slag...

Kaffe...

Det är strålande sol och jag är helt slut. Sitter i soffan men funderar på att åka bort till mor och far och sätta mig på deras altan istället. Äldsta bror med famlj kommer dit till fyra - ska äta lite påskmat då.

Orkade inte sminka av mig i natt är jag kom hem och jag måste ha sovit lugnt, för den funkar idag också. Lat - eller återanvändning, beror på hur man ser det.

Märker att jag har svårt att ta beslut idag. Osäkerheten ligger på lur i mig. Men en sak vet jag - jag vill ha kaffe.

Stillhet

Sitter i stillhet och lyssnar på de enstaka bilarna som susar förbi på vägen som går förbi mitt hem. Balkongdörren är öppen och jag känner hur det kommer in frisk luft och den fyller mina lungor med liv.

Ögonen svider av trötthet och kroppen är svullen, fingrarna är som små korvar och det spänner i fötterna. Längtar efter sömnen, efter vilan, efter stillheten och friden.

Amen

Det är påsk

Det är strålande sol, himlen är alldeles blå och jag är nyvaken. Skulle egentligen ha åkt in till stan med V på förmiddagen men det blev inte så - istället sov jag.

Det är verkligen påskafton idag. Ska hem till ett par vänner ikväll och äta lite gott och förmodligen blir det till att spela spel. Alla är helt galna på att spela - förutom jag. Men jag brukar inte må så dåligt av det, de får gärna spela och jag brukar fixa och dona med fika.

Nu däremot är det dags för den här fröken att ta på sig lite kläder och åka bort till pappa. Han har lovat att hjälpa mig att byta däck på bilen och den hjälpen tar jag tacksamt emot.

Glad påsk önskar jag dig som läser min blogg!

Tack Gud

...för förstående vänner.

Jag sjunker

Jag vet inte riktigt vad som händer just nu. Hjärtat bultar hårt och snabbt och det skapar oro på insidan.

Jag stänger ute allt. Telefonen är på ljudlöst - jag orkar inte prata med någon. Jag blundar och tar djupa andetag, men istället för att skapa lugn orsakar det hjärtklappning.

På ett sätt vill jag verkligen umgås med mina vänner ikväll, men hela mitt inre skriker - JAG VILL INTE!!! Vi kanske ska på bio ikväll och blotta tanken på att sitta i ett par timmar i ett mörkt rum utan att kunna gå undan, skapar panik. Det ökar ångesten.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till mitt mående eller hur jag ska göra. Avskyr när jag känner så här...

Tack

Tack fina fina Ejja för hjälpen!!!

Skiftande

Det har varit en skiftande dag idag. Ena stunden var det mulet för att några minuter senare vara strålande sol. Tillbaka till mulet för att sedan börja ösregna, hagla och så smått bli soligt igen framåt kvällen.

Tänker att det är lite likadant med livet. Det kan skifta väldigt snabbt och man är inte alltid förberedd. Men Gud finns alltid nära, Han är alltid med.

Och med den vetskapen lägger jag mig till ro för natten.

Sova?

Har sovit två nätter utan sömntabletter och det har gått hyfsat bra. Sovit väldigt ytligt och vaknat flera gånger mitt i drömmar vilket har fått mig att fundera på vad som är dröm och vad som är verklighet. Hade tänkt att vara utan även i natt, men jag vet inte om jag får kapitulera för sömnlösheten. Klockan har passerat 01:00 och jag känner mig långt ifrån sömnen...