Städning

Har tillbringat de senaste timmarna med att städa mitt hem. Det är tråkigt när man håller på men väldigt väldigt skönt nu när det är klart.

Och jag kan inte komma ifrån tanken att det är lite likadant med livet. Det är ju inte alltid som man mår så bra och när man är mitt uppe i det så är det allt annat än roligt. Det känns som att det inte finns något slut på det utan man ser bara allt som är rörigt.

Men så efter ett tag så har saker och ting hamnat på sin rätta plats. Det är inte lika stökigt längre utan man kan se på tillvaron lite klarare. Luften är lite lättare och man känner att man kan andas igen.

Man glömmer ju inte bort hur det har varit, men man klarade av det och man är lite starkare än vad man var innan.

sömnlösa funderingar

Tystnaden är så kompakt. Den skapar utrymme för det som trängts undan för alla ljud. På något märkligt sätt skapar det en rädsla. Skapar sömnlöshet. Jag både känner och hör hur blodet susar genom min kropp. Det forsar fram och för med sig alla tankar - alla funderingar.

Drack jag kaffe för sent? Har jag tagit mina sömntabletter för många nätter? Kan jag inte somna utan att ta dem nu? Var det dumt att vila på eftermiddagen?

Kände redan innan jag gick och lade mig att det skulle bli en jobbig insomning. Kände redan då hur rädslan för att somna ökade. Rädd för tystnaden. Mörkret.

Känner mig på ett sätt febrig. Kall ända in i märgen. Öm. Men inte hängig.

Har gett upp tanken på att somna i sovrummet nu. Har tagit mina kuddar och mitt täcke och lagt mig i soffan istället. Tv:n är på - skönt att det är OS. Då är det inte bara dåliga serier som det är i vanliga fall på nätterna. Minns när jag jobbade natt och det var kvinnofängelset. Det var ingen bra serie ens när det var nytt. Ändå kollade man på det.

Det paradoxala i tillvaron är att jag ändå känner att jag mår bättre. Men när jag läser igenom det jag skriver är det svårt att se det. Men jag gör ändå det. Mår bättre alltså.

Normalt trött?

När vet man vad som är normalt trött? Och när vet man om tröttheten hör till utmattningen? De dagar då jag känner att jag orkar göra en del - då tänker jag att jag överdriver och bara är känslig. Att alla är trötta. Inte bara jag.

När är man ärlig mot sig själv och vilar om det behövs och när är man bara lat? Gränsen är hårfin. Och jag brottas med de tankarna och de känslorna varenda dag.

Jag både borde och behöver städa här hemma - men gör jag det? Nej, jag sitter i soffan istället.

Och känner mig lat...

Det finns en Gud

När du lägger dig om kvällen och dagen går till ro. När alla vindar har tystnat är det skönt att våga tro att bortom vintergatans vimmel och fjärran våra sinnen finns en Gud.

Filmtips del två

Idag har det varit en produktiv dag. Har sett inte mindre än tre filmer. August Rush var nog ändå den som tilltalade mig mest. Handlar om en föräldralös kille som letar efter sina föräldrar genom att låta musiken tala. Tycker i och för sig att den var väldigt förutsägbar men jag gillade musiken i den så därför får den bli ett filmtips.

Att leva

Är betydligt mer stabil idag än igår. Vet inte riktigt vad som är skillnad egentligen och just den ovetskapen är så frustrerande.

Har funderat en del på livet idag. På vad det egentligen innebär att leva. Är det att hela tiden utsätta sig för nya situationer? Är det att utmana sig själv och sin personlighet? Är det att vara glad och nöjd med det man har? Att vara tillfreds?

Jag tror inte att livet handlar om att man ska vara lycklig hela tiden. Eller att allt ska gå enkelt hela tiden. Livet är vad det är. Att andas. Att skratta. Att gråta. Le. Utvecklas. Att fundera. Det kanske låter som en klyscha men livet är de dagar som går. Jag kan aldrig få tillbaka och ändra det som har varit, men jag kan utmana det som kommer.

Men det betyder inte att jag ska ställas inför nya utmaningar hela tiden. Det handlar helt enkelt om att leva...

Filmtips

Mycket filmer blir det när man går hemma och är sjukskriven. Såg en riktigt bra igår - the taking of pelham 123. Spännande och inte förutsägbar utan bara väldigt bra. Tycker i alla fall jag.

Idag vet jag inte riktigt vad som ska hända. Jag hoppas och ber om att jag inte ska pendla så sjukt i mina känslor idag som jag gjorde igår. Det var verkligen helt sjukt. Under sådana dagar är jag faktiskt ganska glad över att jag inte lever tillsammans med någon. Hyfsat svårt att veta hur jag mår =)

Don't even mess with me

Jag är inte längre lika förvånad över skiftandet i mitt humör. This song says it all...

frustrerad

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig - det blir bara mer och mer tydligt för varje dag som går. Och det kanske inte är så konstigt. Man lever ju ändå ganska många dagar så det är ju mer eller mindre självklart att man inte kan veta allt eller förutsäga allt.

Inte ens en dag i taget blir alltid som man har tänkt sig. Min dag började bra. Mådde jättebra och kände att orken fanns. Men nu sedan ett par timmar mår jag inte alls bra. Är som att all ork har dränerats ur min kropp och själ. Jag känner mig skakig och flackig.

Och jag vet inte varför. Det finns ingen logisk förklaring till hur och varför jag mår som jag mår just nu. Och det är ganska frustrerande.

Ledsen

Det har varit en jobbig dag. Mådde skitdåligt innan jag skulle iväg till kuratorn och det var inte lättare när jag väl var där. Brukar alltid sitta ensam i väntrummet men idag dök det upp en tjej till. Fick nästan panik när jag märkte att hon skulle in i samma väntrum som jag. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte visa att jag skulle in till psykisk hälsa. Kunde inte göra något åt det - kunde bara sitta kvar.

Men jag tror ändå att det var bra att jag var där. Behövde ventilera vissa saker och det var skönt att kunna göra det.

Men nu känner jag mig ledsen. Matt i kroppen och ledsen i hjärtat. Kryper ihop under filten och försöker stänga ute omvärlden. Går sådär...

Nytt igen...

Rastlösheten kryper återigen inom mig och viljan att förändra dyker upp. Därav den nya layouten...

Lite orolig...

Har ju mått ganska ok några dagar och det har varit så otroligt skönt! Men nu sedan en timme ungefär så märker jag hur oron och ångesten kryper omkring i kroppen. Ska till kuratorn nu kvar i tre och jag funderar på om det är det som är orsaken. Det känns som att hela dagen är förstörd bara för att jag har en tid hos henne. Ganska löjligt egentligen för det är ju inte så att jag har en massa annat inbokat som "störs".

Men det är så det känns. Funderade ett tag på om jag skulle avboka tiden för att jag mår rätt ok och för att jag inte vet vad vi ska prata om. Men det kanske inte är så smart. Med tanke på hur jag mår nu...

Och samtidigt tycker jag att jag är överkänslig. Att jag inte ska vara så löjlig. Andra har det så mycket värre. Det finns de som är sjuka på riktigt och har rätt att klaga. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen och har bara mig själv att skylla. Det är ju inte så att jag ska dö direkt.

Sitter och tittar på klockan hela tiden och funderar på om jag ska gå eller om jag ska ta bilen. Om jag tar bilen kan jag göra lite andra ärenden samtidigt. Går igenom i hjärnan när jag måste gå hemifrån för att hinna. Räknar ner. Räknar om.

Vill åka iväg. Rymma härifrån ett tag. Men jag vet inte vart. Jag kan liksom inte rymma ifrån mig själv. Det spelar ingen roll vart jag är. Mitt jag är alltid med...

Har inte varit i kyrkan sedan i slutet av november om man bortser från bönesamlingen jag var på för två veckor sedan. Saknar det riktigt mycket faktiskt. Men det har blivit en sådan tröskel att gå dit. Känns jobbigt att behöva träffa folk och möta deras frågor.

Jag vet att jag kan gå dit när det har börjat, sätta mig på läktaren och sedan gå innan det är slut. Då behöver jag inte känna att jag måste. Men om jag känner att jag orkar så kan jag ju stanna kvar. Svårare än så behöver det inte vara.

Men jag har inte kommit iväg. Men jag saknar det. Saknar gemenskapen. Saknar att höra på predikan. Saknar att delta i lovsången.

För min del just nu känns det väldigt skönt att det finns församlingar som lägger ut sina predikningar på nätet. Har laddat hem några och lyssnar just nu på en och jag känner hur det klickar till inom mig. Jag känner igen Anden.

Kom, Herre kom!

Det här kortet låg i mitt postfack när jag kom hem förut. Blev alldeles varm i hjärtat!

I övrigt är det faktiskt en rätt bra dag. Känner mig lugn, glad och till och med lycklig vissa stunder. Vet inte vad som är orsaken till det men just nu känns det som att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att jag känner att jag mår bra.

Jag är trött nu. Kanske inte så konstigt med tanke på att klockan är tjugo i ett. Har inte gjort något vettigt idag. Hade en kompis här på kaffe vid lunch men i övrigt har jag bara gått mellan köket och soffan. En annan kompis ringde och undrade om vi skulle ses men jag avstyrde det hela. Med tanke på att jag har umgåtts med och bland folk hela helgen så behövde jag vara ensam idag.

Men jag har varit så sjukt uttråkad och rastlös! Känner verkligen att jag vill tillbaka till jobbet snart. Klättrar på väggarna här ibland.

På onsdag ska jag tillbaka till kuratorn igen. Fick ingen uppgift den här gången så jag vet inte alls vad vi ska prata om när vi ses. Ska även ringa till stress och psykosomatikrehab i Skövde. Fick höra om dem i förra veckan och jag ska ringa när de har telefontid på onsdag morgon och se om jag kan få någon tid.

I morgon vet jag inte vad jag ska göra. Eventuellt ska jag träffa Frida men det är inte säkert. Kan bli på torsdag också. Vi skulle höras och se. Kanske tar en tur in till Skövde bara för att känna att jag gör något.