Det var som vanligt, men ändå var inget sig likt. Det pratades och det skrattades. Du log när du såg på mig och om man inte visste vad som hänt så kunde man inte märka någonting.
Du och jag är lika där. Att vara starka när det behövs, när man är bland folk. Då håller vi ihop och trycker undan det som inte är ok. Vill inte göra någon orolig.
Men är det likadant för dig när du är själv som det är för mig? Är du lika pigg och stark nu? Eller har du rasat ihop? Har din kropp helt lagt av och istället gett efter för den stora tröttheten?
Jag är rädd för det... Jag är rädd att du ska göra samma misstag som mig och det vill jag inte. Jag vill inte att du ska tro att du orkar mer än vad du egentligen gör. För det fördröjer bara ditt läkande.
När vi pratade hade jag svårt att koncentrera mig för jag hade bara en annan bild på näthinnan. Bilden av dig - medvetslös, utan möjlighet att prata eller klara dig själv. Försökte desperat få bort bilden för den gav mig bara smärta. Jag trodde inte att jag älskade dig så mycket men nu vet jag att jag gör det. Rädslan över att förlora dig tog över hela mitt jag - igen.
Så snälla - ta det lugnt. Låt det ta tid. För tids nog kommer det bli helt bra igen - det lovar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar