Jag förstår inte heller

Jag ser på dig. Ser hur du försvinner längre och längre bort. Du sitter mitt ibland oss men du är inte riktigt där.

Du drar upp fötterna under dig i soffan och kryper ihop, drar koftan lite närmare. Du ser dig omkring och det ser ut som att du följer med i samtalet, men ditt skratt når inte ända upp till ögonen. Det stannar nånstans på vägen.

Jag ser på dig och för en sekund möter din blick min. Du viker undan, vill inte att jag ska se. Men jag har redan sett. Jag har redan förstått.

Jag känner hur du kryper närmare, hur hela din varelse längtar efter närhet. Samtidigt vill du inte att någon annan ska se. Så jag sitter kvar, låter mitt lugn få smitta av sig till dig. Hoppas att det ska hjälpa.

Innan vi skiljs åt säger du "jag förstår inte hur jag kan känna mig så ensam, mitt ibland mina vänner."

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan bara ge dig en kram och be att det förändras, för jag förstår inte heller.