Allt var förberett. Allt var planerat, in i minsta detalj. Jag var förberedd, redo för nästa steg i livet. Dörren stod på vid gavel och jag såg målet. Det var alldeles inom räckhåll och jag var så säker på att detta var vad som skulle ske.
Men så plötsligt! Helt utan förvarning hände det. Precis när jag är på väg över tröskeln slår dörren igen med full kraft. Dess vinddrag knockar mig till marken och jag förstår ingenting. Försöker få tillbaka balansen samtidigt som jag blinkar med ögonen för att se vad som hände. Inser att dörren är stängd. Förstår fortfarande ingenting. Jag var ju så säker. Det var ju det här jag hade planerat för, det var ju det här som jag var förberedd på. Det var ju det här som skulle ske!
Jag tar mig upp på benen igen och försöker se meningen med det som just hände. Hittar ingen. Allt känns bara hopplöst. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Stampandes på samma plats än en gång. Jag är så upptagen med att tycka synd om mig själv att jag inte ser vad som händer alldeles intill.
Jag lyfter blicken och plötsligt ser jag. Plötsligt förstår jag. Jag ser sambandet. Allt hänger ihop och jag ler för mig själv. Av vinddraget så har en annan dörr öppnats. En dörr jag inte vågade hoppas på. En dörr som jag trodde hade stängts för länge sedan. Nu står den på glänt.
Jag går sakta dit och kikar in, men jag ser inte så mycket. Jag kan bara ana vad som finns där. Vet inte om jag ska våga hoppas, är rädd att bli besviken än en gång.
Men jag ler och tänker "det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir bra ändå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar