Är det bara jag eller känner du också av det? Det där som finns inuti men som är så svårt att beskriva. Alla känslor trängs i mig och de kan inte hålla sams. Istället skapar de kaos.
Det drar i mig - känslan av oro och rädsla.
Det värker i mig - känslan av ensamhet.
Det stressar mig - känslan av rastlöshet.
Mitt inre kan inte riktigt hantera allt just nu. Min själ får inte rätsida på alla känslor. Istället får jag ont i kroppen. Mina händer värker av oron. Min rygg knakar av förvirringen.
Jag förstår det inte. Det finns ingen anledning till att det ska vara så här. Varför nu? Varför jag? Varför?
Jag lyfter blicken och ser den kristallklara stjärnhimlen. Månen har aldrig lyst så starkt. Samma måne och samma stjärnor som vakar över dig. Det fladdrar till av ljuslyktans lågor - påminner mig om att ljuset alltid vinner över mörkret.
Hör hur grannarna skrattar genom deras öppna fönster. Bilarna åker förbi och skapar ett välbekant ljud. Allt rullar på, livet är som vanligt. Det är bara jag som känner det som att allt har stannat upp.
Sitter kvar på min balkong, drar filten närmare mig i ett försök att stänga ute kylan. Det hjälper för stunden. Men snart blir verkligheten för påtaglig. Det blir för kallt. Det värker för mycket.
Känner mig bara så tom. Ord känns överflödiga för det går inte riktigt beskriva hur det känns.
Jag faller längre och längre ned. Vet att jag snart landar, vet bara inte när.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar