Vilar huvudet i mina händer och skakar till av kylan. Var kom den ifrån? Kanske samtidigt som jag försökte hitta lugnet. Kunde inte vara kvar i rummet som styr mig. Rummet där tankarna tar över, där orden skriks ut att jag inte duger - att jag inte klarar av mitt liv.
Det var länge sen du vann över mig. Jag ger dig inte möjligheten för jag drar mig undan så snart jag bara anar dina lögner.
Jag drar täcket närmare mig i ett försök att värma mig. Märker att kylan kommer inifrån - från min själ. Då hjälper inte en filt, inte ens mitt varma duntäcke. Inget hjälper...
Märker att paniken börjar ta över och jag rafsar ihop mina prylar och rusar iväg. Springer så fort jag bara kan. Vill inte vända mig om och se om du är efter mig, vet redan att du inte släpper taget så lätt. För du finns i mig. Jag kan springa mig trött om och om igen men det hjälper inte. För jag kan inte springa ifrån mig själv.
Ser platsen där jag känner mig trygg. Där jag vet att jag kan få ro. Orkar inte slåss - inte nu ikväll. Så jag kapitulerar. Blundar och märker att rösten har tystnat. Hjärtat har återgått till sin normala rytm. Märker bara att kylan finns kvar för jag skakar till.
Jag vet att jag har lovat att inte göra så här igen, men kan du förstå att jag inte alltid orkar slåss? Kan du förstå att jag väljer mina fighter?
Kan du förstå och förlåta mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar