tack...

- Hur är det?
- Jo det är bra!

Tittar upp mot dig och ger dig mitt största leende.

- Säkert?
- Ja, skulle det inte vara det?

Känner hur rädslan börjar krypa fram. Hjärtat slår snabbare och snabbare och jag ber en bön att det inte ska synas att paniken är på väg, att mitt leende bara är påklistrat. Du ser på mig - rakt igenom mig, på det sätt som bara du kan göra.

- Du vet ju att du inte kan ljuga för mig...

Tänker i mitt stilla sinne - varför frågar du då? Om du redan kan läsa av mig - varför frågar du? Varför tvingar du mig att vara ärlig mot dig? Du vet ju att jag tycker det är jobbigt att sätta ord på det jag känner.

Jag har aldrig någonsin varit så ärlig mot någon som jag har varit mot dig. Vad du än har frågat mig så har jag sagt sanningen till dig. Du är den som känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Du vet alla mina hemligheter, alla mina mörkaste tankar och handlingar. Du vet det som jag älskar att göra och du vet vad jag drömmer om.

Om alla hade en vän som du - då skulle livet vara så mycket enklare, det är jag övertygad om.

Jag borde inte bli förvånad längre, men jag blir det ändå. Jag blir förvånad över din förmåga att märka hur jag mår. Hur du vet saker innan jag ens har talat om det för dig. Hur du får mig att känna mig sedd trots att det är mil mellan oss. Jag blir förvånad över att du tycker om mig så mycket att du blir orolig för mig när jag inte mår bra.

Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå hur mycket du betyder för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt tack till dig, men jag gör det igen - TACK!