Jag hade glömt bort att det kunde göra så här ont. Jag vet det egentligen, men det är som att jag glömmer bort det från en gång till en annan. Är väl nån typ av självbevarelsedrift antar jag.
Smärtan skär som knivar i mellangärdet på mig. Hjärtslagen får snart min bröstkorg att sprängas. Det trycker runt mitt huvud och hela känslan gör att jag får blodsmak i munnen.
Känner mig trött, men stressad. Lugn, men panikslagen. Känner att jag egentligen är glad innerst inne, men depressionen tar över just nu. Inget jag gör minskar paniken. Inget jag gör förändrar hur jag mår. Jag känner mig maktlös, kan bara vänta ut det.
Jag ser hur sorgen tar över dina ögon när du pratar, när du försöker förklara. Men du behöver inte säga nånting - jag förstår. Jag känner igen varje ord, varje känsla du beskriver. Jag har varit där du är. Jag vet hur svart livet kan te sig. Jag vet hur skrämmande det kan vara att leva.
Jag hoppas bara att du kan tro på mitt ord att det kan förändras. Att ditt liv inte är förutbestämt för att vara något misslyckande. Det finns en annan väg du kan gå, en väg som många gånger kan vara svår att se, men den finns där.
Jag har hittat min - vågar du tro att du kan hitta din?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar