Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här veckan. Känslorna har levt sitt eget liv i mig. Sur, arg, ledsen, besviken, apatisk, likgiltig, hoppfull för att sedan ramla tillbaka ner i besvikelsens grop.
Ingenting har blivit som jag trodde, som jag hoppades. Förutsättningarna har försvunnit. Jag är tillbaka på noll, på ruta ett. Jag befinner mig i samma roll och med samma uppgifter - fast allt är helt annorlunda.
Dina ord lyfte upp mig till skyarna. Du gav näring åt förhoppningarna. Men när jag som minst anade det - då ryckte du undan mattan under mig och allt rasade. Dina ord förlorade mot dina handlingar. Lämnade mig frågandes och jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting.
Hur du kunde se på mig men ändå ignorera mig. Hur du kunde bete dig som vanligt fast du raserade min värld. Du låtsades som ingenting och fortsatte med dina ord som berömde mig. Ditt agerande lämnar en bitter eftersmak, det smakar så illa. Och du kunde inte ens bemöda dig med en ursäkt, för du tycker inte att du har gjort fel.
Jag kan inte vara arg på dig för du vet inte bättre. Men du borde i alla fall stå för det som du har gjort.
Jag önskar att jag inte blev så påverkad av det här utan att jag istället kunde fortsätta leva och sova som om ingenting hade hänt. Men det går inte. Känslan av att ha blivit sviken äter upp mig. Den gör sig ständigt påmind och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag inte är besviken längre.
Jag kan bara göra mitt bästa och be till Gud att det inte blir något långvarigt. För det vill jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar