Mitt livs föreställning

Allt känns overkligt. Som att jag betraktar mig själv utifrån. Ser mitt liv, mig själv och jag kan inte avgöra vad det är jag känner.

Jag känner mig som en marionett, trådar sitter fast i mig och någon annan styr mig. Jag protesterar, skriker, gråter - inget hjälper. Mitt livs diktator bara hånskrattar åt mig. Försöker strunta i det jag hör men det hjälper inte.

Tröttheten finns konstant närvarande och lämnar mig inte ifred. Den får mitt huvud att värka. Den får min kropp att skaka. Den får mina känslor att välla in över mig. Vet inte längre hur jag ska hantera dom. Inget jag gör hjälper.

Känns hopplöst. Ledsamt.

Snart är det som det har varit så många gånger. Det skrattas och det skålas. Alla är glada. Lyckliga. Jag också.

Jag går in i mitt livs roll. Där jag är stjärnan. Med målat ansikte och med leendet på plats äntrar jag scenen. Jag gör succé, som så många gånger förr. Jag pratar, skrattar, är den som tar tag i saker.

Ingen anar hur det verkligen är. Ingen ska någonsin få se. Ingen ska någonsin få veta. De är oskyldiga medspelare i mitt livs föreställning.