T A C K ! ! !

Det blev skrämmande verkligt när jag mötte dig. Livet. Allt som är på riktigt. Allt som är viktigt. Det var som att det var först då jag började leva. Det var då jag mötte livet. 

Det var då jag mötte smärtan. Den vidriga, rena smärtan. Som tar död på allt onödigt. Allt som ska lämnas bort. 

Den tar livet av det som måste släppa taget. Det som har funnits där och skapat en unken doft. Halvruttet och äckligt. Det som hade bitit sig fast i själen och som förgiftade mig. Det som hindrade mig från att leva. 

När du såg på mig och sa; jag kan hjälpa dig, vägrade jag. 

Jag. Kan. Själv. 

Trodde jag. Jag var stark. Behövde ingen som tyckte synd om mig. Jag mådde inte dåligt. 

Trodde jag...

Om jag hade vetat den decemberdagen vad jag vet idag - då hade jag valt att göra samma resa. Om jag hade vetat att det skulle ta så här lång tid - då hade jag varit mer tveksam. Om jag hade vetat att det skulle göra så ont - då hade jag aldrig gjort det. 

Då hade jag aldrig skickat det där meddelandet till dig där jag frågade om erbjudandet fanns kvar. Om du fortfarande ville hjälpa mig. 

Idag är jag glad att jag inte visste vad det skulle innebära. För idag känner jag hur livet fyller mig för varje andetag jag tar. Idag förstår jag den verkliga innebörden av att vara stark. Idag kan jag säga att jag mår bra och verkligen känna det. Idag kan jag säga att jag inte bara har tagit mig igenom det värsta, utan jag har tagit mig igenom. Idag kan jag säga att jag är så nära frisk som jag någonsin har varit. Idag känner jag mig inte rädd längre. 

Förändring betyder inte längre något skrämmande. Det är bara något som hör till livet och är vad det är - en förändring. 

Idag är jag stark - på riktigt. För jag har insett att styrka är att våga visa sig svag.

Är du beredd?

Du kom tillbaka - det trodde jag inte. Någonstans längst inne i mig hoppades jag fortfarande, men jag blev ändå förvånad när du sa "hej, jag har tänkt på dig ofta, hur har du det?"

Det var inte meningen att mina krav på mig själv skulle få dig att försvinna. Få dig att tro att du inte var tillräckligt bra. Du tyckte att jag var för bra för dig. Jag tänkte aldrig den tanken. I mina ögon var du den bäste.

Du är den ende jag grät över när du drog. Ingen annan - bara du. Jag var aldrig arg på dig, jag var bara ledsen. Besviken över att vi aldrig gav det chansen. Nu förstår jag att min strävan efter att alltid visa ett starkt, stabilt yttre fick dig att försvinna. Det var inte meningen. Kan du förlåta mig för det?

Jag mådde så bra när jag var med dig. Du fick mig att känna mig trygg och avslappnad.

Så hur blir det nu?

tack...

- Hur är det?
- Jo det är bra!

Tittar upp mot dig och ger dig mitt största leende.

- Säkert?
- Ja, skulle det inte vara det?

Känner hur rädslan börjar krypa fram. Hjärtat slår snabbare och snabbare och jag ber en bön att det inte ska synas att paniken är på väg, att mitt leende bara är påklistrat. Du ser på mig - rakt igenom mig, på det sätt som bara du kan göra.

- Du vet ju att du inte kan ljuga för mig...

Tänker i mitt stilla sinne - varför frågar du då? Om du redan kan läsa av mig - varför frågar du? Varför tvingar du mig att vara ärlig mot dig? Du vet ju att jag tycker det är jobbigt att sätta ord på det jag känner.

Jag har aldrig någonsin varit så ärlig mot någon som jag har varit mot dig. Vad du än har frågat mig så har jag sagt sanningen till dig. Du är den som känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Du vet alla mina hemligheter, alla mina mörkaste tankar och handlingar. Du vet det som jag älskar att göra och du vet vad jag drömmer om.

Om alla hade en vän som du - då skulle livet vara så mycket enklare, det är jag övertygad om.

Jag borde inte bli förvånad längre, men jag blir det ändå. Jag blir förvånad över din förmåga att märka hur jag mår. Hur du vet saker innan jag ens har talat om det för dig. Hur du får mig att känna mig sedd trots att det är mil mellan oss. Jag blir förvånad över att du tycker om mig så mycket att du blir orolig för mig när jag inte mår bra.

Jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå hur mycket du betyder för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt tack till dig, men jag gör det igen - TACK!

Bara minnen

tänker på dig ibland
blundar och hör din röst
minns hur du såg på mig
hur du log
hur dina ögon glittrade

men det är bara minnen
du finns inte kvar

inte i mitt liv i alla fall
du fanns där ett tag
sedan försvann du
med en förklaring som jag förstod
men ändå inte

ville inte förstå
ville inte acceptera
ville inte att det skulle hända
inte en gång till

det verkade ju så bra
jag trodde
jag hoppades
jag tänkte att kanske
kanske nu
kanske den här gången

men jag hoppades förgäves
även denna gången

du lämnade mig med minnen
med tårar som brände sönder mig
du märkte det inte
men dom fanns där

du lämnade mig och jag föll
längre
och längre
och längre ned

allt blev svart
allt blev kallt
smärtan blev total

trodde inte det kunde göra så ont
känslan var overklig

räddningen kom när du ringde
mitt i natten
ville höra hur jag mådde
vart jag tog vägen i det här

då rasade allt
mina murar maldes ned till stoft
mitt försvar försvann
och tårarna föll
föll ned på min gråa tröja

din röst värmde mitt kalla inre
dina ord torkade mina tårar

jag kom till ro
men ibland minns jag
minns allt
och smärtan kommer tillbaka igen