Idag har det varit en sådär kul dag. Frustrationen och irritationen över hur mitt liv ser ut har gnagt sönder mig och gjort mig galen. Tur att finaste Nena ringde så jag fick ur mig det värsta -Tack för att du tog det!
Det känns som att jag bara står och stampar på samma plats hela tiden och att jag har gjort det de senaste åren. Det känns som att ingenting händer. Förutom negativa saker då...
För ett par veckor sedan fick jag höra ett rykte om ett eventuellt jobb. Ett ställe som skulle anställa en sångpedagog på deltid och att det skulle vara tillsvidare. Idag kom annonsen ut och där står det att det är en visstidsanställning. Jag fick tokspel. Återigen ett surt vikariat och allt bara kom över mig.
Jag kom att tänka på att det till hösten är ett firande på den högskolan jag gick på och även om jag är anmäld tror jag inte att jag kommer att åka dit. En återträff är bara en enda stor fest där man berättar om hur mycket som har hänt sedan sist. För mig har ingenting hänt - inget av det som räknas i alla fall.
Då när jag slutade där var jag singel - det är jag fortfarande och jag har heller inga barn. Jag har fortfarande inte något fast jobb - jag går bara på vikariat. Jag lyckades gå ner i vikt sista året på utbildningen men det har jag gått upp igen, plus lite till. Jag har inga direkta spelningar och jag sjunger inte särskilt ofta utanför jobbet. Jag har dessutom lyckats dra på mig en depression och lite ångest på det - bra jobbat...
Lyckad? Det känns inte så.
Allt känns bara enormt frustrerande och jag har fastnat. Det måste till en förändring snart för det känns som att det växer mossa på mig.
4 kommentarer:
Det är ju just det att det är så svårt att visa upp den ryggsäck vi har med oss, fylld med lärdomar, vishet och stora, rika erfarenheter. Den där ryggsäcken som visar vilka enorma framsteg som tagits gällande en själv som individ, som medmänniska. I vårt samhälle så hör någonstans våra synliga prestationer till vår identitet på ett ibland absurt sätt. Den bil vi kör, det hus vi bor i och inte minst vilken befattning vi har och inom vilket yrkeskategori denna erhållits "berättar" vem vi är. Hur vi skall förhålla oss till varandra och vår omgivning. Men egentligen så säger det inget om oss.
Jag förstår hur du känner, för jag har själv valt bort liknande festligheter. Dock måste jag säga efter att endast följt din blogg en kort stund. Du har mycket att vara stolt över. Du har åstakommit otroligt mycket. I mina ögon är du en beundransvärd individ som bör sträcka på ryggen och hålla huvudet högt.
Kram // Gabriella
Vill bara säga att jag känner igen mig. Men, kanske,har jag kommit lite längre i tillfrisknande efter utbrändheten än dig.
Nu ser jag att jakten efter fast-jobb, gjorde att jag inte såg hur mycket roligare ett visstids-jobb kunde vara. Att fast-jobb oxå innebär massa oro. Neddragningar, tankar som "ska jag jobba här resten av mitt liv?"
Jag undviker oxå återträffar, men tycker nu att jag har en massa erfarenhet av livet. Det ger mig ett lugn, det vill jag inte vara utan. Det ger mig oxå, förhoppningsvis, förmågan att glädjas och ta tillvara ännu mer på relationer. Jag har varken kille eller barn, heller. Och det känns jättetungt vissa dagar. Kram från C.
Känner igen mig precis. Jag var bjuden på en klassåterträff i vintras, men jag tackade nej. Orkade inte visa upp mitt liv och sitta och lyssna på hur bra alla är. Men nu så här 4 månader senare ångrar jag mig. Vad säger att alla andra är så mycket bättre, mår så mycket bättre, är så mycket mer lyckade och smala än mig, det sitter mest i mitt eget huvud tror jag. Kunde jag vrida tiden tillbaka skulle jag ha gått på den där återträffen, i alla fall en liten stund. Man kan ju faktiskt gå där ifrån om det känns helt fel. Men känn inom dig hur just du ska göra, det är bara du som kan bestämma det. /Kram vännen
Vännen, jag tror inte att det är nån som kommer att sitta där och bedöma dig, eller vad du åstadkommit, eller vad du blivit... Du har massor att vara stolt över, du har gjort massor och åstadkommit massor. Många är avundsjuka på dig, hur duktig och säker du är i din yrkesroll! (läs jag...)Du vet ju att detta inte är en "vanlig" återträff på en "vanlig" skola som om det vore högstadiet... Här finns vänner, som vi inte träffat på flera år, vänner som bryr sig om DIG, inte dina prestationer - och det är dessa vänner du ska umgås med, inte alla andra ytliga bekanta. Självklart gör du som du själv vill, och det finns lång tid kvar att bestämma sig, men jag tror verkligen inte att nån skulle se ner på dig eller tycka att du inte uppnått nånting. Nu är du lite hård mot dig själv, och jag tror du nedvärderar dina vänner där lite... Love!!
Skicka en kommentar