Jag överlevde. Jag klev upp, duschade, satte mig i bilen och for till jobbet. Köpte en latte på McDonalds på vägen och kom fram vid halv ett. Plockade med lite papper, slängde onödiga kopior och började bläddra ibland noterna och satte mig vid det ostämda pianot och började spela. Märkte att jag kom ihåg hur man läser noter och rösten bar bättre än vad jag trodde. Jag mötte mina kollegor som alla log och sade "vad roligt att se dig, välkommen tillbaka!"
Jag gick mellan mitt rum och kopiatorn och insåg att jag inte alls behövde småspringa, det gick alldeles utmärkt att gå lugnt och stilla. Hjärnan var seg och jag behövde koncentrera mig lite mer än vanligt, men jag klarade av det. Med stapplande små steg tar jag mig tillbaka till arbetslivet igen.
Är inte jättetrött nu, inte heller särskilt uppe i varv, men jag märker att allt går lite långsammare än i vanliga fall. Det känns som att kroppen sitter i någon slags form och varje rörelse är lite stel, lite trög.
När jag satt i bilen idag var det som att det var igår jag åkte den vägen för att komma till jobbet - på samma gång kändes det som att det har gått en hel livstid. Jag är fortfarande den jag var i oktober då jag senast var där, men jag är ändå helt förändrad. Jag är samma person, men ändå inte.
Men jag överlevde...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar