Jag vilar pannan mot de knäppta händerna. Tar ett djupt andetag och känner hur hjärtslagen pulserar ända upp i nacken på mig. Jag hör hur blodet susar fram i en jämn regelbunden takt. Ögonen svider av trötthet men ändå kan jag inte slappna av.
Jag trodde att jag var redo. Att jag kunde reglerna. Jag trodde att det var jag som hade satt upp spelplanen. Jag kunde inte ha mer fel. Ett steg för nära verkligheten och jag föll. Utan förvarning. Och det tog aldrig stopp. Jag föll djupare och djupare.
Och det gjorde så ont. Så vansinnigt ont när jag landade. Är det värt det? Nej. Inget är värt den här smärtan. Den här ångesten som har härjat i mig - det var inte värt det. Du visste det och du försökte tala om det för mig. Men jag ville inte lyssna. Jag försvarade mig och hävdade att det var nödvändigt. Att det var dags nu.
Men du visade inga pekpinnar. Det kom inget "vad var det jag sa..." Istället sa du att du aldrig gillade mitt beslut men att du gillar mig. Det är skillnad på det. Och det var det jag behövde höra.
Jag har tagit nya beslut nu. Jag hoppas att jag har lärt mig av mitt misstag. För det luktar fortfarande bränt efter den livsfarliga leken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar