En tanke

Äntligen börjar jag bli som vanligt igen. Har suttit flera timmar på balkongen med en kopp te och med en god bok. Kände lite att jag har en hel del böcker som jag inte ens har tittat på sedan jag köpte dem så jag tog helt enkelt tag i det.

Jag har Mia Törnbloms alla böcker och jag vet att jag borde läsa dem med tanke på min låga självkänsla, men det har bara inte blivit av. Har börjat på självkänsla nu ett par gånger, men det är som att det inte har varit rätt tid.

På förra årets bokrea tror jag att det var - då köpte jag hennes bok så dumt. Och igår fick jag ett sms av L där han skrev att han aldrig gråtit så mycket som när han läste den. Enligt mig har han lätt för att gråta - det har inte jag. Men jag blev ändå på något sätt lockad att läsa den.

Så jag tog den från bokhyllan, satte mig på balkongen och så började jag att läsa. Sida upp och sida ner. Jag fastnade på bara några sekunder. Och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Till slut blev det för kallt och jag behövde dessutom laga mat, men jag kan inte släppa den ur tankarna.

Jag har aldrig varit fast i droger - inte ens testat, men det var ett par meningar som fastnade. Hon skriver om Calle - hennes dåvarande pojkvän som ville att hon skulle sluta med drogerna tillsammans med honom.

Calle är nog den som mest av alla vill att jag ska ta tag i mitt liv, särskilt nu när han ska ta tag i sitt. Han har alltid, nästan oavsett hur jävligt och struligt allt varit, trott så mycket mer om mig. Mycket, mycket mer än vad jag själv numera tror och tycker om mig själv. Han tror fortfarande, på fullaste allvar, att jag är speciell på något sätt, med en särskild uppgift.

Så skriver hon. Jag kan känna igen mig i det hon beskriver. Jag har också en Calle i mitt liv - inte någon pojkvän, men en som tror på mig och som alltid har sett bortom mina problem. Som har sett vem jag är och vad jag kan åstadkomma.

Den personens ord och tro på min kapacitet har varit ovärderliga. I perioder då jag inte har trott på mig själv - då har han trott åt mig. Han har varit mina kryckor under ett par år, i perioder har han nog även skjutit på rullstolen jag suttit däckad i.

Nu börjar jag stå på egna ben. Min tro på mig själv börjar komma tillbaka och sakta, men säkert tar jag mig framåt. Helt på egen hand. Jag har stöd, men jag är starkare och jag börjar tro - på riktigt - att det finns ett högre syfte med mitt liv. Jag är inte en slump. Jag är ett Guds verk - Hans avbild - Hans ögonsten.

Jag lever inte för att bara existera - jag lever för att jag ska leva. Det finns en tanke med mig och mitt liv. Och först nu börjar jag känna mig redo för vad det kommer att innebära.