En av landets skickligaste pianister skulle hålla en lunchkonsert i Konserthuset. Bord hade dukats längs långsidorna i rummet och i mitten stod flygeln. Besökarna åt och småpratade i väntan på att konserten skulle börja.
En kvinna hade tagit med sin femårige son för att uppmuntra hans intresse för pianospelande. Plötsligt fick hon syn på ett par bekanta några bord bort, så hon bad sonen vänta vid bordet medan hon växlade några ord med vännerna.
En stund senare hördes trevande toner från flygeln. Alla tittade nyfiket upp. Femåringens mamma insåg förskräckt att hennes son, istället för att vänta vid bordet, hade smugit bort till flygeln. Där satt han nu och spelade blinka lilla stjärna med ett finger. Mamman blev förstås djupt generad. Vad skulle de andra besökarna säga?
Men innan hon hann störta fram och sätta stopp för klinkadet, stod plötsligt pianisten framme vid flygeln. Han satte sig bredvid pojken på pianobänken, log mot honom och viskade att han skulle fortsätta spela. Så framförde mästaren och nybörjaren blinka lilla stjärna tillsammans. Pojken spelade melodin, pianisten lade till ackord och andrastämma. Publiken var trollbunden.
När du tror att du är ute på djupt vatten, när ingenting blir riktigt som du tänkt dig - lyssna noga. Så kommer du att höra Gud viska till dig; "Sluta inte spela. Lämna plats för mig på bänken också, så spelar vi tillsammans. Använd den talang du har, liten eller stor, så ska jag förvandla den till något storslaget."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar