När klockan börjar närma sig halv två på dagen - det är då som solen börjar leta sig in genom mina fyra fönster. Och är det vindstilla så kan man redan nu sitta på balkongen och känna solen värma så smått. Idag blåste det dock lite för mycket och jag stannade kvar i soffan istället. Kände mig frusen ända in i själen och det var helt ljuvligt att ligga där i solens strålar och få lite värme.
Och när jag låg där så lät jag tankarna vandra vidare ett litet slag och jag kom att tänka på vikten av att vila för att växa. Ibland är det så att ens liv inte ser så mycket ut för världen. Det mesta känns rörigt och oroligt och man har svårt att se att man kan betyda något för någon annan människa.
Men ibland finns det vackra - det betydelsefulla alldeles under ytan. Ta en fjäril till exempel. Den ligger där i sin kokong och förbereds för livet. Den ligger där i väntan på att få visa sin fulla potential. Och den ligger där tills den är redo. Den släpps varken ut för tidigt eller för sent utan den släpps ut i precis rätt tid.
Och så tror jag att Gud gör med oss. Han låter oss vila i Hans famn och i rätt tid - då ser även vi själva hur vackra vi är.
foto: Tina Jansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar