Mår fortfarande inte alls bra. Märker hur jag faller tillbaka till mönstret att vilja ta med datorn till sovrummet och sätta igång någon film eller serie att somna till. Oron och rastlösheten är helt galen inom mig, kommer inte till ro överhuvudtaget.
Har en väldigt märklig känsla inom mig och den är svår att förklara, men det känns som att min kropp gör sig redo för att gäspa. Den där öppna, ytliga känslan som gör att man inte kan djupandas. Luften fyller bara lungorna till hälften och jag spänner mig, drar upp axlarna mot öronen och jag får påminna mig om och om igen att släppa ner dem.
Det värker i kroppen ikväll också. Handlederna är stela och det pirrar i musklerna som om de har jobbat hårt. Fingrarna är svullna och ser ut som små korvar. Ringen jag fick av mina bröder när jag fyllde 25 och som jag haft på mig nästan dagligen sedan dess, den passar inte längre.
När jag har suttit stilla i mer än en kvart och jag ska börja gå igen känner jag mig som en stel gammal tant. Fotlederna är låsta och det tar mig någon minut innan jag kan gå som vanligt igen. Minns inte riktigt när jag kände så senast. Jag vet att jag hade det i början av min sjukskrivning och när något jobbigt hände, men de senaste veckorna har jag inte känt av det.
Vet inte om jag ska se det som ett bakslag eller som en naturlig reaktion på att jag har börjat jobba igen. Jag har sedan länge slutat försöka förstå allt. En del saker får man ta bara för vad de är.
Hjärnan är mer med nu i alla fall, inte lika seg som tidigare ikväll. Alltid något...
Men trots att jag kanske låter negativ och som att jag radar upp mina problem, känner jag mig ändå stolt över att jag börjat jobba igen. Stolt och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar