Och hur gick det här till?

Jag hade ett långt samtal med en god vän igår. Hon i huvudstaden. Jag var här i den lilla staden. Vi hade bestämt före helgen att vi skulle höras mitt på dagen. Jag var ledig och satt i soffan och tittade på tv.

Samtidigt rann tårarna.

Jaha, tänkte jag. Så det är en gråtdag idag.

Jag skickade ett sms till henne att jag inte orkade. Att jag inte ville höras. Att jag bara grät och jag orkade inte gråta mer.

Hon ville höras ändå. Att det inte gjorde någonting. Att jag inte skulle dra mig undan och stänga vännerna ute. Som jag gör så ofta när det blir för jobbigt.

Jag satte på lite kaffe och lät det gå några minuter innan jag svarade.

Ok då. Vi kan höras.

Inom en minut ringde det på FaceTime.

Vi pratade länge. Om lite diverse. Men mest om mitt läge. Hur jag egentligen mår.

Jag har ljugit för mig själv. Väldigt länge.

Alldeles för länge.

Jag har sagt att jag mår bra idag. Att min utmattning är något som ligger bakom. Att jag lärt mig av historien och att jag lyssnar till mina symtom mycket snabbare. Att jag vilar. Att risken alltid kommer att finnas att jag kan bli sjuk igen, men att jag är mer ärlig mot mig själv.

Igår insåg jag att det inte är sant.

Läget är att jag är på väg in i en utmattning igen. Det är inte så att risken finns - det är snarare ett faktum.

Och om jag inte gör något åt det, om jag inte förändrar någonting - då är det bara en tidsfråga tills jag blir sjukskriven igen.

Jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag glömmer. Har svårt att sova.

Jag går med en ständig stresskänsla i kroppen. Jag drar upp axlarna och biter ihop käkarna.

Jag orkar inte med ljud. Blir lättirriterad. Stör mig på människor.

Jag vill bara vara ifred. Orkar inte prata i telefon. Prata med människor.

Jag drar mig undan. Stänger ute människor och lyssnar inte på mina känslor. Vägrar acceptera det faktum att det är så mycket värre än vad jag någonsin trodde skulle hända igen.

Men nu idag börjar det sakta sjunka in. Jag tänker att det kan gå att bromsa.

Att det inte är för sent.

Vi lade upp lite strategier igår.

En annan god vän som jag vågade vara ärlig mot idag dyker in på jobbet i morgon och hjälper mig även där att lägga upp en plan.

Jag är omringad av människor som vill mitt bästa. Som vill att jag ska må bra. Som är rädd om mig.

Jag har bara väldigt svårt att ta det till mig just nu. Har alltid haft.

Och mitt i allt detta finns den enorma sorgen över att jag lever själv. Den går i vågor. Just idag är det efterdyningar från gårdagens storm. Stormen som skapade mer tårar än jag trodde fanns.

Men ändå. Någonstans finns hoppet. Att jag har klarat av det tidigare. Att jag inte är ensam.

Att det inte bara kan gå. Det ska gå.

Rädslan finns där...

Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.

Går på toa.

Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.

Somnar om.

Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.

Jag. Måste. Gå. Upp.

In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.

Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?

Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.

Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.

Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.

För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.

Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.

Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.

Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.

Och med den här känslan kommer skammen. Igen.

Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.

Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.

Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.

Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.

Jag borde inte klaga.

Jag borde inte må så här.

Ändå gör jag det.

Och jag är livrädd...

Vad kommer det sig?

"Om du blir sjukskriven igen så kommer du inte komma tillbaka." 

Ingen fara. Jag känner igen varningssignalerna och lyssnar på mig själv. 

Jag är ärlig mot mig själv nu. 

Jag säger nej. 

Jag funderar igenom saker innan jag ger ett besked. 

Jag tar mig sovmorgon när jag kan. 

Jag stänger av mobilen ibland. 

Är hemma mycket. 

Använder mig av avslappningen som jag fick då. 

Då. När jag var sjukskriven. 

Jag har ju dessutom slutat jobba som lärare. Det som höll på att äta upp mig. 

Nu gör jag något helt annat. 

Plus att jag flyttat. Nu har jag ett hem. Där jag trivs och känner att jag kan koppla av. 

Min oas. 

Om jag nu gör allt detta. Vad kommer det sig då att jag satt 25 minuter i min bil på parkeringen till coop innan jag orkade ta mig ur den och in i affären?

Vad kommer det sig då att jag är trött oavsett hur mycket jag sover?

Vad kommer det sig då att musklerna börjar protestera?

Vad kommer det sig då att jag en fredagskväll ligger i min soffa klockan åtta och funderar på att gå och lägga mig?

Vad kommer det sig då att jag inte har någon ork till att plocka i ordning här hemma?

Vad kommer det sig då att det känns som att jag kommer få hjärtklappning om jag tar ett djupt andetag?

Vad kommer det sig?

Jag är så trött...

Det är först när jag bromsar som jag märker hur hårt jag kör på. Tisdagar är jag ledig och fast jag inte har gjort någonting idag - förutom lagat mat, så har min puls legat högt. När jag satt i soffan förut så kollade jag och då låg den på 90. Det är inte normalt. Nu efter 4 timmar liggandes i soffan ligger den på 80. Fortfarande högt, men det går åt rätt håll.

Kroppen är helt slut och jag känner mig skakig. Försökte sätta mig med min stickning förut (håller på med en kofta) men jag kunde bara sitta i ett par minuter. Sedan var det som att hjärnan inte klarade av rörelsen. När jag blundade var det som ett flipperspel innanför ögonen.

Huvudvärken spänner ned i nacken och det är som att axlarna vill avlasta smärtan och de dras uppåt.

Jag står inför en tid av förändring i mitt liv och hur jag har mått idag bekräftar de beslut jag har tagit - det känns märkligt. Hur en del saker inte är vad jag alltid har trott.

Ett steg tillbaka

Hon var inte riktigt förberedd på reaktionen. Något som egentligen var en alldeles vanlig vardagsgöra, påverkade henne.

Det var visst inte så bara, hann hon tänka innan symtomen slog igång med full kraft. Hon mådde illa, orken försvann och hon förflyttades två år tillbaka i tiden. Då när hon var sjukskriven på heltid. Allt kom tillbaka. 

Men hon blev inte rädd. Hon visste att det kommer att gå över. 

Gamla mönster

Orden finns där. Jag vet bara inte hur jag ska förklara. Hur jag ska sätta ihop orden så att de blir till meningar. Så att någon annan förstår.

Jag faller tillbaka i gamla mönster. Bokar in mig på saker. Kan inte ha någon ledig tid. För om jag stannar upp en stund så märker jag hur mitt inre inte är i fas med mig själv.

Undviker att svara i telefon. Orkar inte kallprata. Vet inte vad jag ska säga. Orkar inte ljuga, men orkar heller inte säga sanningen.

Sovrummet skapar inte samma ångest som i min förra lägenhet, men jag kan inte somna i tystnaden. Datorn står på sängbordet och jag somnar till någon film. Bara för att vakna några timmar senare. Mitt i en dröm. Somnar om. Bara för att vakna igen någon timme senare.

Kroppen säger ifrån. Plockade ned tvätt förut. Orkade fem tröjor, sedan pirrade det i armarna. Känner igen känslan från när jag var sjukskriven. Då när jag mådde som sämst. Då när jag inte orkade diska mer än två tallrikar utan att behöva vila.

Jag vet vad jag måste göra. Men jag orkar inte ta tag i det.

Märkligt

Igår kväll träffade jag en tjej och när vi började prata lite så inser jag att hon har koll på mig. Hon vet vart jag jobbar och när jag började där... Min hjärna gick på högvarv för det kändes som att vi borde ha pratat med varandra utifrån det som hon visste.

Till slut kom det fram att hon var den som vikade för mig när jag var sjukskriven. Det var en sådan konstig känsla. Att någon som jag aldrig träffat förut visste en sådan sak om mig. Jag har inga problem att prata om min sjukdom, men här var det inte på mina villkor. Hon hade fått veta det ändå.

Det skapade en mycket märklig och annorlunda känsla i mig. Och jag är nog inte så bra på att hantera det på ett särskilt bra sätt.

Vart går gränsen?

Funderar på om jag någonsin kommer att lära mig vart mina gränser går. Har haft en period då jag inte har orkat någonting (bokstavligt talat) här hemma. När jag inte är på jobbet, vilket i och för sig är rätt mycket, så har jag varit ute och tränat eller så har jag suttit i soffan. Har inte orkat diska eller plocka undan i sovrummet på jag vet inte hur länge.

Men så idag orkade jag. Lade disken i blöt och medan jag gjorde det, plockade jag undan och röjde. Det enda som är kvar nu är att bädda rent i sängen.

Men det orkar jag inte nu. Istället sitter jag i soffan och känner mig helt skakig i kroppen. Hjärtat slår lite snabbare än vad jag vill och hela mitt inre darrar. Klockan är bara halv sju, men jag vill gå och sova redan nu. Finns nog ingen chans i världen att jag orkar sitta uppe särskilt länge i kväll.

Det gör till och med ont i hjärtat. Eller det är väl inte hjärtat i sig - är mer musklerna. Jag känner igen symtomen och hur jag känner mig och mår. Jag kanske borde ha tagit det lite mer lugnt idag. Eller i alla fall tagit det mer i etapper.

Någon gång lär jag mig nog. Tills dess så säger jag tack Gud för Din kärlek!

Besviken

Idag protesterar kroppen. Har varit yr och det känns som att hjärtat sitter högre upp än normalt och att det slår lite extraslag. Helt utan logik. Är helt slut. Ögonen svider.

Är besviken på mig själv. Rädd att andra ska bli besvikna på mig. Att jag sviker deras tro på mig. Men idag gick det inte. Vet bara inte hur jag ska få dig att förstå det. Istället blir mina förklaringar som tomma, löjliga bortförklaringar och istället låter jag lat. Bekväm.

Det dåliga samvetet gnager i mig och jag vill bara gråta. Vråla ur mig all känsla inför dig och få dig att förstå hur det känns. Att jag vill vara stark. Att jag vill klara av det. Att jag växer när du tror på mig.

Men det går inte. Istället sänker jag mig själv. Tänker och tror att du ser ned på mig nu. Det vet jag att du inte gör, men ändå är det min känsla. En känsla som förgör min själ.

Och trots dina ord om att du är stolt över mig och att det var bra att jag ändå gjorde något... De går inte riktigt in i mitt hjärta. De slås tillbaka av den iskalla kylan som är där och stör.

Men ju mer jag i detta nu blundar och upprepar de orden om och om igen i mitt inre, så märker jag att något ändå händer. Kylan smälter undan och kvar är bara den där lilla osäkerheten om att jag inte är ok. Dina kärleksfulla ord går rakt in i mig och jag börjar tro på dem.

Jag älskar dig!

Trötthetens bedövande känsla

Jag känner av marginalerna. Eller rättare sagt frånvaron av dem. Sover sämre igen. Avskyr när jag har tider att passa för det känns som att hela dagen är förstörd.

Vill bara vara ifred. Slippa alla ljud. Alla intryck. Alla krav.

Har trots allt klarat av att vara effektiv på jobbet. Har fått gjort det mesta som behövdes göras. Om en kvart kommer alla barnen. Då är det jag och en massa ljud i tre timmar. Känner hur pulsen ökar bara jag tänker på det.

Det måste bli en förändring snart. Jag måste skala i något. Det funkar inte längre. Den där sjuka tröttheten har kommit tillbaka och det hjälper inte hur mycket jag vilar eller aktiverar mig, den finns där och bedövar. Den är inte lika tung som den har varit, men den finns där och kräver uppmärksamhet av mig.

Allt blir till krav. Till prestationer. Till måsten.

Och jag kan inte hantera det...

Är jag på riktigt?

Klockan är strax efter halv tre. Om två timmar kommer nästa grupp. Två timmar på mitt kontor då jag ska planera. Tänka. Skriva. Vara kreativ. Producera.

Men hjärnan är trött.

Hela jag är trött. Den där sjuka stresskänslan finns konstant i mig och jag är så innerligt trött på ljud. På människor. Vill ha tystnad runt mig. Har stängt dörren, men det hjälper inte. Kollegorna som pratar i rummet bredvid tränger igenom väggarna. Pockar envist på uppmärksamhet.

Jag vill stänga ute allt och alla. Bara få vara i fred. Ensam. Helt styra över min tillvaro. Över intryck och ord.

Jag mår egentligen inte dåligt. Det finns en djup glädje inom mig som inte har funnits där på länge. Om någonsin. Det finns en tacksamhet över den förvandling jag har varit med om.

Men om jag inte är varsam - om jag inte börjar säga nej, så tar jag död på mig. För jag kör återigen på i samma tempo som innan jag blev sjukskriven.

Det får inte hända. Inte igen. Då har jag inte lärt mig någonting.

Jag måste vara ärlig emot mig själv och hitta det som är min återhämtning. Min källa till liv.

Men just nu är det som att mitt liv inte är på riktigt. Som att någon annan lever mitt liv och att jag bara är på låtsas. Som att mitt riktiga jag väntar på att börja leva igen. Jag tycker inte riktigt om den känslan...

Inte så bra idag

Idag är jag så trött. Det är som att kroppen har lagt av och minsta lilla ansträngning tar all ork, all kraft. Låg i sängen till kvart i tolv - först då gick jag upp och åt lite. Påbörjade min städning och lade disken i blöt. Satte mig i soffan för det kändes så konstigt och där har jag legat tills för en kvart sedan. Det är som att det drar inne i kroppen på mig och som att hjärtat slår lite, lite för fort.

Nu har jag börjat diska men får ta det i etapper. Kan inte tänka på att jag ska plocka i ordning och städa hela lägenheten också - det blir alldeles för stort. Får ta en sak i taget. Först plocka i sovrummet, sedan vardagsrummet och sist köket. Toaletten och hallen blir någon gång däremellan. Sedan fram med dammsugaren och moppen, för jag måste städa. 

Det retar mig när jag mår så här. Tänker - har jag inte kommit längre? Fast det vet jag att jag har gjort. Jag vet att det här bara är ett tillfälligt bakslag. Det har bara varit lite mycket ett tag. Jag behöver vila just nu, men jag behöver också göra i ordning här hemma. Ska bara hitta balansen i det. 

Mår sådär...

Det är mycket just nu - lite för mycket. Den där sjuka tröttheten börjar göra sig påmind igen och det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är ändå lika trött. Igår på jobbet var jag tvungen att stänga in mig på mitt kontor och vila i en timme mellan två grupper. Det har jag inte behövt göra på bra länge.

Det retar mig lite. Fast samtidigt vet jag att det är övergående. Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och när det blir för mycket går jag undan.

Jag vet också att man inte ska tänka att "om bara det löser sig så blir allt bra". Men jag tror faktiskt att det är lite så just nu för mig. Om jag bara får flytta så kommer jag inte vara lika trött. Det är jag helt övertygad om. Det är därför som jag inte är så orolig över mitt status just nu. För jag vet att det kommer att gå över.

I natt kunde jag inte sova så bra. Vaknade vid tre och kände mig pigg. Samtidigt var jag så trött att jag mådde illa. Det var en märklig kombinationskänsla. Jag gick upp, satte fingrarna i halsen för att slippa illamåendet och sedan kunde jag somna om. Var osäker på om jag skulle åka till jobbet eller om jag skulle vara hemma idag, men jag kände att jag behövde åka. Samtidigt visste jag att det inte var magsjuka, utan det var av trötthet som jag mådde illa.

Nu mår jag ganska så bra. Förutom att jag gör allt som om jag hade bråttom. Påminner mig själv om att ta det lugnt. Att andas. Att stanna upp.

Man behöver det ibland.

historia

De senaste kvällarna innan jag ska sova har jag suttit vid datorn och läst. Läst igenom hela min blogg. Jag är nästan klar och det känns nästan lite märkligt att läsa de ord jag har skrivit. Se hur jag formulerat ned mina känslor på papper. Känslorna blir till ord. Ord som blir till meningar. 

När jag nu läser i efterhand, blir det så tydligt hur min sjukdom har gått i vågor. Hur mitt mående har skiftat. 

Det blir också skrämmande tydligt hur dåligt jag har mått. Hur jag så många gånger trott och hoppats på att det hade vänt. 

Men nu kan jag säga att det har vänt. På riktigt. Nu mår jag så mycket bättre. Jag mår till och med bra. 

Tack gode Gud för det! 

Trött - som vanligt

Har haft några jobbiga och omtumlande dagar. Har börjat jobba igen efter semestern och det känns i både kropp och själ. Igår mitt på dagen var jag så trasig - jag trodde att jag skulle gå sönder, bokstavligt talat. Efter några panik-sms till L och efter att ha gått undan några minuter lugnade det sig och jag kunde fortsätta jobba. 

Jag har blivit smärtsamt medveten om hur skör jag är och hur smal linan är som jag går på. 

På ett sätt känner jag mig mer trygg i mig själv än på länge. Samtidigt känner jag att jag inte räcker till. Vill så mycket mer än vad jag verkligen orkar och jag får dåligt samvete över mina nekande svar. Men jag måste göra det för att överleva. Jag går sönder annars. Jag dör annars. 

Livet känns inte så mörkt som det här inlägget låter. Jag är bara otroligt trött. 

Trött och trasig. 

Trasig

Hur lång tid tar det att läka en trasig själ?

Smart

Klockan är tio över tre och jag har sovit exakt noll minuter i natt. Jag ville inte ha en sömnlös natt så jag tog en sömntablett redan vid tio men jag fick extremt lite effekt av den. Blev lite slapp i kroppen men inte trött. Så nu ligger jag här och hoppas på att jag ska bli trött och kunna somna ändå. Vet bara inte hur det ska gå till.

Messade med L en lång stund förut. Han säger att han är orolig för mig. Att jag sjunker lite för snabbt. Han har rätt för det gör jag. Hans teori var att jag har ökat på i ett alldeles för snabbt tempo. Den tanken har slagit mig också. Första veckan på sommarjobbet gjorde jag 44 timmar varav 20 var vaken natt. Det kändes helt ok när jag var där och jag kände att jag orkade och det var jag superglad för, men nu får jag betala för att jag var så korkad. Nu mår jag dåligt och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Smart...

Inte på riktigt

Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har förstått att jag har varit sjuk, för vissa reaktioner som jag har förvånar mig. Tills jag kommer på att jag är ju inte frisk än - då blir det inte lika konstigt längre. 

Det är som att jag har levt mitt liv och under den tiden som jag har mått dåligt har jag hoppat på mitt parallella liv. Nu när jag mår bättre igen så är jag tillbaka på det vanliga, det riktiga livet. Det betyder också att jag lite har glömt bort hur jobbigt det har varit. 

Så dåligt som jag har mått under de senaste åren - så dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv. Det räcker med att jag går tillbaka här i bloggen och läser så blir jag påmind. Men trots att jag gör det och trots att jag har vänner som påminner mig om att jag inte är frisk än, så kan jag inte riktigt förstå det. För det känns som att det inte har varit på riktigt. 

Undrar om jag någonsin kommer att förstå...

Midsommar

Jag har kört på alldeles för hårt idag och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Ibland undrar jag om jag verkligen har lärt mig något på den tiden jag var sjukskriven... Känslan och viljan att vara andra till lags är fortfarande så stark och idag kunde jag inte stå emot den. Tänkte att det inte var så farligt och att jag hinner. Det gjorde jag i och för sig, men nu mår jag inte så bra. 

Har känt mig stressad hela dagen och nu när jag äntligen har kommit hem så känner jag hur mitt inre skakar. Det är som att mina armar vibrerar och jag har svårt att slappna av. Det var fantastiskt korkat av mig att göra allt och jag tror att det ligger kvar lite från igår också. Jag vill inte berätta vad som hände mer än att en nära anhörig fick åka med ambulans till akuten. Oro för vad som hände i kombination med att det var rörigt på jobbet var lite mer än vad jag egentligen orkade. 

Allt gick bra och man är hemma igen men oron sitter fortfarande kvar i kroppen på mig. 

Jag vill inget hellre just nu än att gå och lägga mig men jag måste marinera och fixa i ordning kycklingspett nu. Plus att jag måste vattna blommorna på balkongen. Men sen ska jag sova. 

Åh härligt - nu börjar grannen ha fest också. Funderar på om jag ska vara en tjurig gnällkärring som bankar i golvet... Nä det är väl dumt kanske. Fixar med mitt och tar en sömntablett ifall jag inte kan somna. 

Glad midsommar på er alla!

Trööött

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Saker har hänt som ligger utanför min kontroll och jag märkte hur kroppen reagerade. Lock för öronen, skakig, illamående och trögtänkt. Nu mår jag lite bättre och jag var lydig och lyssnade när jag mådde som sämst. Jag gick undan och andades lite. Det fungerade.

Har gått upp 05:30 de tre senaste dagarna och det känns. Jag är helt slut nu. I morgon ska jag bara vila och ta det lugnt. Kanske tvätta en maskin kläder. Lägga upp fötterna på stolen. Vattna blommorna. Umgås med familjen. Det ska bli fantastiskt skönt. 

Nu måste jag sova...