Trötthetens bedövande känsla

Jag känner av marginalerna. Eller rättare sagt frånvaron av dem. Sover sämre igen. Avskyr när jag har tider att passa för det känns som att hela dagen är förstörd.

Vill bara vara ifred. Slippa alla ljud. Alla intryck. Alla krav.

Har trots allt klarat av att vara effektiv på jobbet. Har fått gjort det mesta som behövdes göras. Om en kvart kommer alla barnen. Då är det jag och en massa ljud i tre timmar. Känner hur pulsen ökar bara jag tänker på det.

Det måste bli en förändring snart. Jag måste skala i något. Det funkar inte längre. Den där sjuka tröttheten har kommit tillbaka och det hjälper inte hur mycket jag vilar eller aktiverar mig, den finns där och bedövar. Den är inte lika tung som den har varit, men den finns där och kräver uppmärksamhet av mig.

Allt blir till krav. Till prestationer. Till måsten.

Och jag kan inte hantera det...