Jag har funderat en del på det här med förhållande de senaste dagarna. Eller som singel och över trettio så har jag väl ärligt sagt funderat en hel del på det. Och det som har slagit mig är att så många tror att man automatiskt är olycklig bara för att man är singel. Märkligt resonemang tycker jag. Då skulle man lika gärna tro att man automatiskt är lycklig bara för att man lever i ett förhållande eller är gift. Och man behöver inte gå särskilt långt utanför sin egen dörr för att se att det inte stämmer.
För ett par år sedan satt en god vän till mig i mitt kök och grät för att förhållandet med hennes dåvarande kille var dåligt. Hon sa ”jag orkar inte börja om med någon annan”. Jag förstår hur hon menar men samtidigt som hon säger det så dissar hon totalt singellivet. Vad är det som säger att hon inte skulle vara lyckligare som singel? Många gånger ser man människor som går från ett förhållande och hinner knappt avsluta det innan man har gått in i ett nytt. Är rädslan så stor över att vara singel att man inte ens hinner stanna upp ett tag och bara leva?
Ibland känns det som att livet går ut på att leva tillsammans med någon och när det händer så går man i mål. Då är det som att man slappnar av och man säger att man har sitt på det torra. Men vi som inte lever tillsammans med någon – då springer vi ju i ett enda långt maratonlopp som aldrig tar slut. Man springer och man letar och man ska hela tiden vara tillänglig så att man kan komma i mål.
Jag har även hört uttrycket ”min andra hälft”. Gullig tanke, men det har alltid varit något som har stört mig med det. Min. Andra. Hälft. Tänk på det för ett ögonblick…
Det innebär att man inte är hel om man inte lever tillsammans med någon. Man är trasig och livet blir inte fulländat om man inte träffar just den speciella personen. Den tanken rimmar för mig lika illa som att allt blir bra bara jag går ner i vikt. Eller att jag kommer att vara mycket lugnare bara jag får det där jobbet (så har jag tänkt). Jag kan köpa att man kan komplettera varandra och att man på så vis fungerar bra ihop – men att inte vara hel bara för att man är ensam, jag gillar inte alls det resonemanget.
Jag tror inte att man kan sätta sin tillit till någon annan för att bli hel. För vad händer om den personen försvinner? Nu menar jag inte att man inte ska ta hjälp om man inte mår bra – det är inte det som det här handlar om. Jag har flera personer i min närhet som jag inte skulle vilja vara utan och jag vet helt ärligt inte hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade dem som mina vänner. Det jag menar är att jag inte kan tro att saker och ting blir bra bara jag träffar någon. Att allt som är jobbigt bara försvinner på en enda sekund.
Helheten måste finnas inom dig själv – inte i någon annan.
Det är heller ingen självklarhet att man är ensam bara för att man är singel. Jag har en familj – men den ser inte ut som kärnfamiljen gör. Min familj består av mina föräldrar, mina syskon och deras respektive. Jag har syskonbarn som jag slösar min kärlek på. Jag har mina tjejvänner som står upp för mig i livets alla lägen. Och tro mig – de har fått stå ut med mycket när det gäller mig. Och sedan har jag två nära killkompisar. De är min familj. De tillhör dem som jag kan lita på och som jag vet älskar mig för den jag är.
En av dem sa nu när jag hade en dålig period att ”jag gillar dig för den du är – du har det bara lite jobbigt just nu”. Och den tanken har fått mig att tänka till både en och två gånger och den har också gett mig ett lugn. Jag kan vara trygg i att de tycker om mig – inte det jag gör – utan den jag är.
Och jag lever hellre som singel och är lycklig än lever i ett förhållande och är olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar