Som en ovälkommen gäst är du där. Med ditt fula tryne och din illaluktande andedräkt lutar du dig emot mig och ler så där vidrigt som bara du kan. Jag viker undan med huvudet men du följer efter - tvingar mig att se på dig. Du hånskrattar. Väser att jag inte duger. Att alla tröttnar på mig om jag fortsätter så här. Att jag är en svikare.
Din närvaro kväljer mig. Får mig att vilja ge upp. Jag börjar tro på det du säger och rädslan får mitt inre att krampa ihop. Livrädd för att bli ensam. Ändå skjuter jag vänner ifrån mig. Säger en sak men sedan när det väl gäller så bangar jag. Jag borde inte lova saker. Jag borde inte säga att vi ska ses om jag bara några timmar senare ställer in.
Vet inte vad eller vem jag ska lyssna på. Om jag ska lyssna på det dåliga samvetet som skapar ångest eller om jag ska lyssna på mig själv. Det enda som rör sig i mitt inre just nu är att jag borde åka. Att jag inte borde sitta här hemma själv.
Men jag börjar ju må så konstigt. Världen snurrar när jag rör på mig. Huvudet börjar bli tungt. Kroppen skakar. Borde jag åka ändå? Är jag bara känslig? Är jag ärlig mot mig själv när jag bestämmer mig för att stanna hemma eller är jag bara lat? Paniken ökar i mig när jag tänker tanken att åka. Så jag stannar hemma. Med ångesten som en nära följeslagare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar