Tröttheten är bedövande. Den ligger som ett tungt täcke och tynger ned allt jag gör. Låg på soffan i närmare fyra timmar förut och orkade inte ens hålla ögonen öppna. Somnade inte - orkade bara inte göra något.
Vill inte prata med någon. När det ringde förut svarade jag bara för att jag visste att de skulle fortsätta ringa senare om jag lät bli. Visste att jag inte skulle komma undan. Var lika bra att få det undanstökat. Samtidigt som jag tänkte det fick jag dåligt samvete. Att jag inte ska dra mig undan och undvika människor.
Får overklighetskänslor när jag rör på huvudet. Det knakar i nacken och det värker ända ner i ryggen. Trycket som är i huvudet får alla ljud att eka. Känns som att jag har lock för öronen och det vägrar släppa.
Tänker att det är orimligt att börja jobba nu i februari. Samtidigt går jag i så fall tillbaka en dag i veckan och det borde jag ju orka. Två veckor och sedan är det sportlov - borde ju funka.
Men idag har jag trott något annat. Det är inte normalt att bli så här utslagen efter att ha varit ute bland människor dagen innan. Det är inte normalt att gå med ständig huvudvärk och lock för öronen. Det är inte normalt att inte kunna varva ner och sitta tillbakalutad i soffan. Det är inte normalt att känna panik när för många människor pratar på en och samma gång.
Men känslan att jag borde orka är så stark. Vet inte hur jag ska hantera just det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar