Jag känner hur det pulserar inom mig. Tystnaden ekar i samma takt som hjärtslagens rytm. Det värker ända ner i armarna och spänningarna får mig att må illa. Får musklerna att krampa ihop.

Jag borde vara trött. Det kanske jag också är. Det svider i ögonen och jag känner hur orken försvinner. Men rädslan för att somna är så stark. Samtidigt är jag rädd att det ska bli som igår. Att jag ska ligga vaken hela natten. Att tankarna ska få fritt spelrum.

Jag skulle så gärna vilja skriva något uppmuntrande. Något genomtänkt och klokt. Men det blev visst inte så. Det finns inte någon plats i hjärnan för några eget bestämda tankar. Där finns bara oron inför läkarbesöket nästa vecka. Över hur det ska bli.

Jag försöker använda mig av knepen som jag fått av min kurator, men det är svårt att ändra på ett tankesätt man har använt i trettio år. Det är väldigt svårt.

Det är tur att jag har vänner som orkar bära mig när jag själv inte orkar gå. För just nu känner jag mig ganska orkeslös och ledsen.