Ser du mig? Jag menar - ser du mig? Mitt verkliga jag. Det riktiga. Som en spegelbild följer du allt jag gör. Varje rörelse följer samma mönster. Jag ser hur du tittar på mig - men jag tror inte att du ser mig.
Mitt yttre känner du igen så väl. Den lilla leverfläcken på vänstra sidan av min överläpp. Ärret som sitter på samma sida, men precis på gränsen till läppen. Det där som jag fick på lågstadiet när jag åkte skidor. Ärret som sitter strax under vänsterögat. Ett resultat av en för närgående snöskyffel när jag var fyra-fem år. Mina gröna ögon som ibland skiftar mot brun nyans. De två små ljusa leverfläckarna på högra kinden. Du har sett de där gråa håren som börjar komma trots att jag försöker dölja dem genom färgning.
Du vet hur jag ser ut. Men jag är inte så säker på att du verkligen ser mig. Om du verkligen vill se. Vill du det? Vågar du det? Eller det kanske skrämmer dig...
1 kommentar:
Inte det minsta skrämmer det mig, och då jag suttit stor del av kvällen och läst dina kloka, tänkvärda och fina inlägg, kan jag utan darr på tangenterna säga att jag vill. Se dig!
Många är mina tankar och funderingar, men jag är en sådan du är så rädd att bli...en människa utan ord.
Måhända inte helt sanningsenligt, då jag just nu upplever känslan av att kunna skriva hur mycket som helst...men klockan är slagen natt för länge sedan.
Vem jag är, och hur jag hittat till dig lämnar jag till en annan gång, för tar dig på orden gör jag...och känner mig välkommen tillbaka.
Hälsningar Peter
Skicka en kommentar