När man mår bra är det väldigt lätt att säga att man ska lita på Gud och komma ihåg att Han är på min sida (precis som jag skrev om igår). Överlag är allting så mycket enklare när livet flyter på och det är då man ofta säger att "Gud är så god och Han är alltid med mig".
Men hur är det när det inte är så lätt? Då känns det snarare tvärtom. Att Gud istället har övergivit mig och att allt hopp är ute. Och hur hanterar man tystnaden som ekar efter att man skrikit på hjälp - men inget händer. När man sitter där med rakbladen för att skära sig i ett försök att minska ångesten. När man ligger vaken en hel natt för man är för rädd för att somna. När man sitter framför datorn och har kollat upp på google hur många tabletter man behöver ta för att inte vakna igen. När man mitt ibland vänner kan känna sig så otroligt ensam. När man känner sig som mest övergiven - hur lätt är det då att säga att Gud alltid är med?
Det är inte lätt alls. Tro mig - jag vet. Men jag tror att i de svåraste stunderna - det är då Gud är som närmast. Har du varit med någon gång om att du kramat om någon och du har bara hört att den andra personen har mumlat något? Man säger "va?" och tar ett steg bakåt för att höra vad som sades. Så tror jag att det kan vara med Gud i de där stunderna. Han håller dig så nära sitt hjärta att du inte kan höra helt vad Han säger - men Han är där.
Och just då - när det är som svårast - då får man gå på tron mer än känslan. För Gud är nära. Han har sagt det och Han ljuger inte.
Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på Herrens namn och stödja sig på sin Gud.
Jesaja 50:10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar