Ingen har ju egentligen sagt att livet ska vara enkelt - så varför tycker man att det är orättvist när man inte mår bra? Det är som att man utgår ifrån att man alltid ska vara lycklig och att det ska gå smidigt - men vem har sagt det?

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att livet inte blir som man hade tänkt sig när man var ung. Inte för att jag kanske är så värst gammal, men jag har ju i alla fall passerat de trettio. Är mitt emellan ungdom och medelålder och lite visdom har jag nog med mig.

Det är så lätt att man tänker negativt om sig själv och att man nedvärderar sig själv och sitt värde, men "tankar är bara tankar". Bara för att man tänker en sak om sig själv - det betyder inte att det är sanning.

Lite likadant tänker jag om livet. När jobbiga saker händer betyder inte det att man automatiskt är en dålig människa. Ditt värde som människa ligger inte i vad som händer dig. Och längst inne i dig vet du att det är sant men jag tror att man behöver påminna sig om att livet är bara livet.