Jag vet inte längre hur ärlig jag ska vara här i bloggen. Jag vet inte längre för vems skull jag skriver. Om det är för min egen skull eller om det är för er som läser. Det är egentligen ett ganska märkligt beteende det här - att skriva en dagbok i offentlighet. En del av er som läser känner mig väldigt väl och vi umgås även i vardagen. En del av er känner mig genom det jag skriver, men ni har ingen aning om hur jag är i verkliga livet.
Ibland känns det som att jag är alldeles för utlämnande i det jag skriver. Jag beskriver väldigt ärligt och naket om hur mina tankar går - hur mina känslor snurrar runt. Jag sätter ord på hur jag känner och jag vet att en del av er som läser känner igen sig i mina ord.
Men det känns som att jag har kommit till ett vägskäl. På samma gång som det känns som att allt har förändrats så är det som att livet går på tomgång. Jag känner mig lugnare och tryggare i mig själv på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Jag tycker om mig själv betydligt mer än vad jag någonsin har gjort. Men min sjukdom gör att livet får sådana märkliga vändningar. Känslorna kanar omkring och skapar oreda i mig.
Jag tror att jag är starkare än vad jag egentligen är. Att jag orkar mer än vad jag gör. All denna obalans får mig att tumla omkring och behovet att få ur mig mina tankar är större än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar