att våga vara ärlig mot sig själv

Genom att vara ärlig mot sig själv och våga sätta ord på sina känslor - det är först då man hittar roten som kan växa sig fast.

Det är först när jag själv inser att jag är sjuk som mitt tillfrisknande kan börja. Det är först när jag vågar stiga åt sidan från min kallelse från Gud som jag vågar lita på min tros stabilitet. Det är först när jag vågar möta mina innersta och mina mörka tankar som de mister sin kraft. Det är först när jag vågar omdefiniera de ord jag har som värdegrund om mig själv som jag förstår dess rätta innebörd.

Att sticka huvudet i sanden och blunda för verkligheten gör den inte mindre smärtsam. Det får det heller inte att försvinna. Jag skjuter det bara framför mig. Men genom att våga möta det jobbiga och bearbeta sig själv - det är då man utvecklas. Det är då man kan gå vidare. Det är då roten får fäste och man kan växa - man blir den som man är skapad till att vara.

Livet är smidigt ibland, men allt som oftast kommer det en massa bulor i vägen och man försöker parera och anpassa sig så gott det går. Det kan du göra om du tittar och vågar möta det - du är också förberedd. Om du däremot blundar - då märker du inte ens när bulorna dyker upp. Smällen kommer utan förvarning. Tittar du - då ser du när smällen kommer. Det kan göra lika ont som om du blundade. Men du är i alla fall förberedd.