så mycket starkare

Jag lutar huvudet åt höger och ser hur allt rusar förbi. Gud har målat hela världen vit och det gnistrar överallt. En krusning rör sig över sjön, lämnar en svag rökridå över vattenytan. Ser den bara i ögonvrån. Fokuserar jag på den försvinner den.

Det jag ser slår an en ton inom mig. Mitt inre stämmer sina instrument för att spela. Spela ett stycke jag aldrig har hört förut, men ändå är det något välbekant över förberedelserna. Jag har varit med om det förut. Det var länge sedan - men det sitter i ryggmärgen. Allt går på rutin men inget lämnas åt slumpen.

Jag sneglar åt vänster och allt är stilla. Ser hur människor pratar. De skrattar. De rör sig fram och tillbaka. Varje människa har en egen historia. En livsbok.

Vem är hon som sitter snett till vänster om mig? Svartklädd med stora silverörhängen. En piercing i vänstra delen av överläppen. Håret uppsatt i en trasslig knut.

Vem är han som sitter bakom henne? Bruna kängor, ljusa jeans, en grå t-shirt och en ljus kofta. Lite skäggig och med en snus under läppen pratar han med kvinnan bredvid. Flickvän? Fru? Hon är i alla fall hans barns mor. Ett band som kommer hålla dem samman för all evighet.

Jag lutar mig tillbaka, tar ett djupt andetag och blundar för en sekund eller två. Ett leende letar sig fram på mina läppar och längst inne i mig känner jag igen det. Det finns inget som hotar. Inget som kan störa. Jag känner mig fri.

Livet börjar komma tillbaka. Utan förvarning. Det bara dök upp. Som en långväga och oväntad gäst. "Välkommen!" Jag log. Öppnade försiktigt dörren till mitt inre och kände hur allt kom tillbaka. Tårarna steg i mina ögon. Alla känslor överrumplade mig. Det var så länge sedan. Hade glömt bort att det var så här det var. Jag hade tagit så små steg under så lång tid att jag inte märkt någon skillnad.

Men Du såg. Du bekräftade. Du gav mig tron tillbaka. Förhoppningen. Förvissningen.

Nu känner jag mig lugn. Trygg. Vinden får mig att lyfta och det bär. Marken under mina fötter är stadig. Den har varit det ett tag men jag har inte sett det. Har bara känt av all obalans. Hur allt har skakat. Jag har tappat fotfästet gång på gång.

Men Du trodde alltid på mig. Du lyfte mig när jag föll. Du bar mig när jag var trött. Du trodde när jag själv inte trodde.

Du är mitt allt. Du genomsyrar hela mig - allt jag gör, det gör jag med Dig. Du torkar mina tårar. Du andas Ditt liv i mig. Inget kan förändra det. Du ger mig livet tillbaka. För varje andetag jag tar. För varje hjärtslag så stiger livet åter inom mig.

Vet att jag är skapad till att leva. Det är meningen med allt - att leva. Att ge upp är inget alternativ. Trots allt. Trots all smärta. All ångest.

Längtan att leva är så mycket starkare.