Tack!

Gud...

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det var ett tag sedan sist och jag vet att det inte är Ditt fel. Det är jag som har valt att inte prata så mycket med Dig. Det var väl egentligen inte meningen ifrån början att det skulle bli så, det bara hände.

Men även om jag inte har sagt det på senaste så är jag ändå glad att jag har Dig. Vetskapen om att Du älskar mig och aldrig lämnar mig oavsett vad jag gör - det får mig att le. Det skänker en känsla av trygghet till mitt oroliga inre.

Du dömer inte mig även om jag ibland beter mig som en trotsig unge. Du älskar mig istället bara mer och mer. Och det är jag väldigt glad för.

Tack!