Tröttheten ligger som ett täcke över mig samtidigt som tankarna snurrar som aldrig förr. På vägen hem från jobbet funderade jag lite på hur jag egentligen mår och hur jag ska göra med mitt liv.
Hur ska jag kunna sätta ord på hur jag mår när jag inte förstår? Hur ska jag kunna sätta ord på känslor som jag inte känner igen?
Mitt inre är så skört. Det känns som om min bröstkorg är en uppblåst plastpåse - uppspänd och vid minsta stöt sjunker jag ihop. Huvudet sitter fast på spända trådar och vid minsta rörelse knakar det och värker.
Jag kan se att jag mår dåligt. Jag kan känna att jag inte mår bra.
Jag vill bara inte acceptera det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar